Praktikavslutning, semester och julfirande

December är snart förbi och det har varit en så intensiv månad att jag helt enkelt inte har haft varken tid eller ork att skriva. Praktiken avslutades för snart tre veckor sen och den sista tiden jobbade jag både dag och natt för att hinna slutföra alla projekt, dokument och rapporter. Mer än en gång tvivlade jag på om jag skulle orka ro allt i hamn, men se det gjorde jag såklart och sättet som jag gjorde det på! Jag fick verkligen avsluta med flaggan i topp och avtackades med stora ord och mycket fint beröm. Under hösten har jag saknat feedback från främst min handledare, men också från mina kollegor, och jag har inte riktigt haft någon känsla för om de har varit nöjda med min insats eller inte. Så länge ens kollegor inte säger något tänker jag att det är ett bra tecken, fast det skulle ju verkligen inte skada att då och då få höra lite uppmuntrande ord och även få konstruktiv kritik.

Sista dagen presenterade jag mina projekt som jag har jobbat med under hösten (ska berätta mer om min praktikplats i ett annat inlägg) för min handledare och mina kollegor och de inget annat än positiva saker att säga. Det var precis som om min handledare hade samlat fina ord på hög och gav mig allt på en gång lagom tills jag skulle sluta, bättre sent än aldrig liksom. Hon tyckte att jag hade tagit mina projekt på allvar, varit professionell och var väldigt nöjd med de olika dokumenten och rapporterna som jag hade skrivit;  ”Tidigare studenter har haft bristfälliga kunskaper i att dokumentera och skriva, men du har gjort ett bättre jobb än varenda en av dom!”. Även min svenska handledare har berömt mitt skrivande, peppande och kul speciellt med tanke på hur trögt jag själv tycker att det har gått. Sista veckan skrev jag rapporter på både svenska och engelska, vilket var minst sagt förvirrande för min något stressade hjärna så det slutade med att jag skrev en rapport på engelska och sedan översatte utvalda delar då jag inte för mitt liv kunde komma på hur jag skulle formulera mig på svenska. Att "google translata" (bra verb) sig själv från engelska till svenska var ju något nytt, men alla sätt är bra utom dom dåliga!

I och med att jag satt på kontoret större delen av de sista dagarna blev det på ett sätt ett naturligt avslut med barnen istället för ett abrupt hejdå. Jag var så trött och stressad på grund av allt jag hade att göra, vilket gjorde att jag verkligen såg framemot att få avsluta praktiken och dessutom längtade jag efter att få vara ledig längre än två dagar i sträck. Därför var inte alls lika jobbigt att lämna barnen som jag hade föreställt mig men visst saknar jag redan nu mina små kämpar, som jag har tagit till mitt hjärta och som har lärt mig så mycket. De hade ordnat en överraskningsfest med uppträdanden och tal av både barnen och personalen, en fin avslutning på en händelserik, utmanande och lärorik höst!

När sista rapporten äntligen var inskickad och klar packade jag en väska och begav mig till Thailand för att ha semester i 1,5 vecka tillsammans med Emelie, Irina och hennes mamma. Uppe i luften på väg till Bangkok slog det mig att det var tredje gången på hela hösten (!) som jag lämnade Manila. Jag har inte haft något intresse alls av att åka iväg någonstans på mina lediga dagar (som tyvärr varit alldeles för få, speciellt med tanke på att min tänkta semester tillbringades på sjukhus) eller haft känslan att jag borde passa på att besöka de närliggande länderna. Medan andra studenter och volontärer som jag har träffat här har rest land och rike runt så fort de har haft en ledig dag har jag nöjt stannat kvar i Manila och umgåtts med mina filippinska vänner. Månaden innan jag kom hit besökte jag åtta olika länder och när jag sedan landade i Manila, som på sätt och vis redan kändes som hemma,  var det så skönt att skapa mig en vardag. Dessutom har jag ju redan besökt flertalet platser runtom i landet och detta är definitivt inte min sista resa hit. Den här gången har jag verkligen bott här och det har varit en upplevelse i sig, med maximalt kulturutbyte då jag jobbat, bott och umgåtts enbart med filippinare.

Att få byta ut Manilas kvava, smutsiga luft och höga ljudnivå mot Koh Samets lugn och vita stränder var fantastiskt. Jag njöt ohämmat av djupa andetag frisk luft och att promenera barfota på stranden utan att behöva stanna för varken bilar eller människor. Mina bleka ben fick åter se solen strålar efter att ha varit instängda i långbyxor hela hösten och jag mådde så bra av att få lite färg på kroppen och fräknar på näsan. Duschen på vårt hotell (jag som alltid nöjer mig med det billigaste boendet har nog aldrig bott så fint och fräscht) hade duschslang och varmvatten, alltså förstår ni vilken lyx! Sällan har jag njutit så mycket av en dusch. Det var skönt att få vara en i mängden bland alla turister och inte ständigt ha nyfikna ögon på sig, men samtidigt äcklades jag som så många gånger förr över turisters beteende och klyftorna mellan turisterna och lokalbefolkningen. Att besöka typiska turistorter är inte heller riktigt vad jag föredrar, dock lyckades jag koppla bort de tankarna och istället njuta av sol, slappa dagar och skönt sällskap.

Att få träffa Emelie och Irina igen var såklart det bästa av allt, jag har ju saknat mina tjejer och det var så fint att få umgås dygnet runt i nio dagar. Uppdatera varandra om höstens äventyr, diskutera sådant som en som socionomstudent reflekterar över, skratta tills magen krampar och bara vara tillsammans. En kväll när vi åt middag på stranden, med havets vågor några meter bort och sand mellan tårna, konstaterade vi att för ett år sedan umgicks inte vi som en trio och nu satt vi där tillsammans i ett land långt bort från vår vardag i Östersund.

Min tjugosjätte födelsedag firades på Koh Samet med strålande sol, salta bad och en båtutflykt med snorkling där kallsuparna i det grumliga vattnet avlöste varandra, eller som Emelie uttryckte det att ”ta en klunk av havet”. Det huvudsakliga nöjet var att se Emelie förvandlas till ett litet barn och bli uppspelt över bildäck, hål och ”krukor” på havsbotten och vi hade en riktigt  fin dag tillsammans. Det finns ingen dag på året som jag känner mig så älskad och uppskattad som på min födelsedag, bemärkelsedagen borde byta namn till bekräftelsedagen. Familj, vänner och bekanta från jordens alla hörn hörde av sig och jag räknade till grattishälsningar från fler än 20 länder! Att jag känner mig enormt rik är ingen överdrift och jag är så tacksam för alla de fantastiska människor som jag har i mitt liv.

Vi avslutade vår lilla semester med en helg i Bangkok, vilket var ett kärt återseende för min del då jag under förra vintern besökte staden inte mindre än tre gånger och bara har roliga minnen därifrån. Lite julklappsshopping, skönhetsbehandlingar, goda middagar (efter tre månader av ris, ris och ännu mera ris smakar all annan mat himmelskt gott), dans i konfettiregn och häng med skönt folk gjorde även detta besök minnesvärt. Sedan kramades vi hejdå och flög åt olika håll, ”tjejerna åker till Sverige idag för att fira jul och jag åker hem” hör jag mig själv säga i ett samtal med min käre far och han skrattar lite åt mig. Om det var skönt att komma iväg ett tag så var det ännu skönare att sedan få åka tillbaka till Manila.

Några veckor tidigare skrev jag;

”Det händer när jag sitter på adventsmässa och en av killarna I kören sjunger så vackert att håret på armarna reser sig. Som ett knytnävsslag från ingenstans träffar det mig i magen. Jag överrumplas av den plötsliga smärtan, som strålar upp mot hjärtat och får hela kroppen att stelna till. För första gången på fyra månader har jag drabbats av hemlängtan eller vad det nu kan kallas när en lever efter mottot ”Home is where the heart is” och känner sig hemma i alla möjliga och omöjliga miljöer.

... Någon timme senare, efter att ha ätit lunch och skrattat med mina vänner, bränner inte längre tårarna bakom ögonlocken. Att stanna här i Manila ända tills 2014 är över känns som rätt beslut, både i magen och hjärtat”.

På julaftonskvällen var det mässa i katedralen, som bokstavligt talat varit mitt hem under hösten, och jag kände mig så lycklig och uppfylld där jag satt omringad av bekanta och de vänner som har kommit att bli min familj. Regnet öste ner hela dagen, vi gick på mässa tre gånger inom loppet av ett dygn (varav den första mässan började kl 04.30 på julaftonsmorgon), åt tårta, sov halva eftermiddagen och spelade och sjöng tillsammans. Juldagen och annandagen ägnades åt lunch med folk från kyrkan, en spännande basketmatch (PBA, högsta ligan på Filippinerna) och övernattning hemma hos ärkebiskopen. En mysig, stressfri och skön julhelg tillsammans med människor som jag kommer längta ihjäl mig efter när jag åker härifrån. 

Den första dagen på det nya året lämnar jag landet och påbörjar min resa hem till Juoksengi som går via Bangkok, Stockholm och Luleå. Det ska bli fint att få träffa min familj igen och eftersom praktiken nu är avslutad känner jag mig på sätt och vis klar här. Filippinerna kommer att finnas kvar och jag kommer att återvända hit, vilket känns som en liten tröst bland alla tårar och hårda kramar som aldrig vill släppa taget. I januari kommer jag befinna mig på svensk mark då jag ska plugga tills jag stupar, umgås med saknade personer och ladda batterierna inför vårens utmaningar. Även om min tid här på Filippinerna snart är slut kommer ni att fortsätta få en inblick i mina äventyr, för i slutet av januari flyttar jag nämligen till England. Jag ska göra en utbytestermin i Hull och ser verkligen framemot allt vad det kommer att innebära! 

Tillbakablick

Jag tar en paus i mitt rapportskrivande och klickar in på Resdagboken där min första resa hit till Filippinerna finns dokumenterad i ett antal dagboksliknande inlägg. Läser med stort intresse, minns tydligt upplevelserna jag skrivit om och fnissar högt åt 19-åriga Livs tankar och sätt att formulera sig. 

”Att lära sig lite av ett språk som man knappt hört är inte det lättaste och efter de första dagarna tvivlade vi på att vi ens skulle kunna lära oss några få meningar” – Jag minns hur uppgiven jag kände mig, men med lite envishet går allt. Efter att enbart ha umgåtts med filippinare i tre månaders tid kan jag numera hålla enklare konversationer på tagalog och förstår bra mycket mer än jag kan prata.

”När vi väl skulle gå till gaten insåg vi att flygplatsen var betydligt större än vi insett. Vi gick, och gick, och gick...Tre timmar senare var vi i Manila och fick vara ryggsäckar ratt snabbt” – Första meningen och ett syftningsfel på det, åh!

”Smakade "Sinigang ng isda" (sur soppa med fisk och grönsaker), vilket inte var en jättepositiv smakupplevelse, men ska jag ge det en ny chans!” – Denna maträtt är numera en av mina absoluta favoriter när det kommer till filippinsk mat.

”Överallt gick det runt beväpnade vakter, och här pratar vi inte om batonger..”.- Say no more liksom, haha.

”Längs hela den stora vägen som vi åkte på (nära ett hamnområde) fanns det små plåtskjul där det bodde minst fem personer i varje skjul. Det är verkligen en helt annan värld här och man förstår nog inte hur illa det är förrän man ser det med egna ögon. Igår morse såg jag två små barn ligga på gatan, det gjorde ont att gå förbi...” – Jag minns det här ögonblicket som om det vore igår och under hela hösten har sådana här scener varit en del av min vardag. Det är svårt att förstå och ta in och det berör lika mycket varje gång.

”Om alla hade varsin Bishop Ephraim skulle världen vara en bättre plats, för den mannen vet verkligen hur man får folk att skratta!” – Denna man är numera ärkebiskop för IFI och humorn och en skön inställning till livet har han fortfarande i behåll. ”Jag är avundsjuk på de andra biskoparna, för det verkar som att de inte har några problem. Så då låtsas jag att jag inte heller har några problem!” säger han och skrattar högt.  

” När vi flög från Manila till Cebu var det ett väldigt kacklade pa flyplatsen, vilket vi först inte ens lade märke till. Sedan upptäckte vi flera lådor med tuppar och höns i, redo att checkas in. Vi hade rätt roligt åt det faktum att vi till en början inte ens reagerade över oljudet, då vi är rätt vana nu, haha!” – Jag har skrivit om det förut, hur snabbt en kan vänja sig vid saker som i en annan kontext skulle vara helt otänkbara.

Åter till rapportskrivandet, vetenskapligt skrivande får mig att vilja kräkas emellanåt. Jag gillar ju att skriva och har väl inte direkt några större problem att formulera mig men blir alltid så oinspirerad när jag har strikta regler att hålla mig till. Därför blev jag extra glad över återkopplingen jag fick på ett samtalsreferat tidigare i höstas;

”Tack Liv för en mycket väl genomförd uppgift. Tydlig struktur och upplägg som ger en god bild över aktuell situation. Du har gjort många bra reflektioner, vågar se på din egen del i samtalet och kopplar aktivt ihop texten med litteraturen. En levande text som påverkar läsaren dvs. mig. Att kunna skriva en text som berör och påverkar är bra gjort”.

Jag har alltså lyckats med konststycket att skriva en vetenskaplig text som berör?!

Let the little children come to me

Mitt jobb under hösten har i mångt och mycket handlat om att uppfostra barnen och vara en vuxen förebild. Att sätta tydliga gränser och låta deras handlingar få konsekvenser, men samtidigt alltid ha armarna utsträckta och ge kärlek, beröm och uppmärksamhet. Att få barnen att känna att de är älskade och sedda. Det är inget lätt jobb utan det krävs skinn på näsan, lyhördhet och en stor portion tålamod. Jag tror att mitt sätt att vara med barnen speglar m egen uppfostran. Mina föräldrar har alltid gett mig gränslöst med kärlek, trott på mig och min egen förmåga att klara av saker. De har gett mig mycket ansvar och stöttat, peppat och pushat mig. Inte nog med att de är fantastiska föräldrar till fem barn, de är även två duktiga, kreativa och uppskattade pedagoger som jag har lärt mig mycket av.

Om jag tyckte att jag i mina tidigare jobb kommit i kontakt med barn som kräver mycket tid och uppmärksamhet, så är det inget i jämförelse med de barn som jag möter här. Låt oss säga att det i en ”normalfungerande” barngrupp är ett av tio barn som har ett utåtagerande beteende. I det här fallet handlar det om kanske fem eller sex barn av tio. Det är en utmaning av få en sådan grupp att fungera, speciellt med tanke på att åldersspannet sträcker sig från 5-18 år. När barnen blir oeniga dröjer det inte många sekunder innan knytnävarna åker fram, oavsett vad det handlar om. Det finns liksom ingen upptrappningssträcka, utan många av barnen är som tickande små bomber, redo att explodera när som helst. De bär på så mycket ilska, frustration och har varit med om saker som inget barn någonsin ska behöva få uppleva. Storlek- eller åldersskillnad spelar ingen roll, oavsett vem slagen och sparkarna riktas mot så görs det med fullt kraft. Jag har själv fått känna på kraften i en 7-årig pojkes sparkar när jag stoppade honom från att ursinnigt fortsätta sparka sin kompis i magen. Vareviga dag stoppar jag begynnande gräl eller pågående slagsmål, som i vissa fall har slutat med att barnen har märkt varandras kroppar med djupa ärr eller på akuten för att sy ihop blödande sår i ansiktet.

Eftersom jag inte kan tagalog tillräckligt bra förstår jag oftast inte vad bråken handlar om, men jag är duktig på att läsa av kroppsspråk och på så sätt skilja barnen åt innan bråk uppstår.  Det är dock omöjligt att vara överallt hela tiden och mina bristande språkkunskaper håller mig tillbaka. Ofta får jag kliva åt sidan och låta mina kollegor lösa konflikten, vilken ibland kan kännas frustrerande då det inte är alla som gör det på det sättet som jag skulle önska. En dag när jag bad min kollega prata med två av pojkarna som hade tjafsat hela eftermiddagen och stört allt aktiviteter fick jag till svar ”Tell them to go home”. Jag kan säga att då brann mina proppar rejält.

Vissa dagar känns det som att barnen inte gör annat än att bråka och att det är en grupp vilda djur jag jobbar med, men då får jag påminna mig själv om att det är inte barnens fel. De befinner sig i livssituationer som de själva varken råder över eller bär ansvar för. Därför är det extra viktigt, oavsett deras beteende, att alltid vara den där öppna, trygga och välkomnande famnen som säger ”Kom till mig!”.

Styrka

Hosta, luftrörsinfektion, rödflammiga utslag på ryggen, feber, djupt sår i hälen, vätskefyllda blåsor på händerna, klåda över hela kroppen, förkylningar (i plural), denguefeber och urinvägsinfektion. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har ätit antibiotika och antal läkarbesök jag har hunnit med under de tre senaste månaderna. Den senaste åkomman att lägga till ovanstående lista är en varböld stor som en pingisboll i armhålan, mycket smärtsamt och otroligt äckligt. Jag har aldrig tidigare sett något liknande men tydligen är det vanligt förekommande här. Mitt immunförsvar är ett skämt och att jag även har haft en del otur är ingen underdrift. Fysiskt har jag blivit betydligt mycket svagare sedan jag kom hit till Filippinerna och jag längtar efter vardagsmotion, frisk luft, träningsvärk och långa hundpromenader, men det får vänta en månad till.

Mentalt känns det som att jag aldrig har varit starkare, alla utmaningar här har verkligen satt mig på prov och jag har gång på gång bevisat för mig själv vilken styrka jag besitter. Att göra det jag gör om dagarna här är inget som passar alla, men att jag har hittat rätt råder det inga tvivel om. Under mitt år i Edinburgh då jag jobbade som volontär på ett hostel för hemlösa kände jag samma sak, men det är mycket som har varit annorlunda nu jämfört med den upplevelsen. I Skottland kunde jag koppla bort tankar på jobbet under mina lediga dagar då det enda som påminde mig om det var någon enstaka tiggare på gatan.

Här i Manila däremot är det så påtagligt att de sociala problemen inte slutar att existera bara för att jag går hem från jobbet.  Jag har sett mycket fattigdom under mina tidigare resor, men att bara vara på besök  är en helt annan sak än att faktiskt bo på en plats under en längre tid.  Det är svårt att inte tänka på jobb och sociala orättvisor när en befinner sig i en miljö där detta är verklighet och det inte finns någon möjlighet att stänga ute omvärlden. Istället för att bli nedbruten av detta har det gjort min drivkraft än starkare. Det är mycket som är tufft och jag befinner mig dagligen i utmanande situationer men jag ser och fokuserar på det som är ljust och hoppfullt. Det går att göra skillnad, förändra och hjälpa (till självhjälp).

Jag älskar det jag gör och många gånger har en våg av tacksamhet sköljt över mig. Att jag får vara en del av detta viktiga arbete känns som ett privilegium och att få möta alla fantastiska små kämpar, som befinner sig i livssituationer de själva inte råder över, är en ständig påminnelse om varför jag är här. 

Tirintas

       

Det går nästan inte en dag utan att jag flätar håret på åtminstone två eller tre av flickorna som kommer till dagcentret. ”Ate Liv, me next. Elsa style! S!” säger de och diskuterar sedan i vilken ordning de står på tur. För att undvika tjafs delar jag alltid ut nummer ”isa, dalawa, tatlo” till dem och de fnissar lite åt att jag räknar på tagalog. Alla vill de se ut som karaktären Elsa i ”Frozen” och ha en inbakad fläta i form av ett S. Jag är inget superproffs men tillräckligt fingerfärdig för att knåpa ihop något som i värsta fall kan räddas av ett gäng hårnålar. Efter att ha gjort ett x-antal flätor varje dag i flera veckors tid kan jag dock inte säga annat än att jag onekligen har blivit bättre och också mer kreativ. Jag övertalar barnen om att få testa andra frisyrer för att slippa göra en S-fläta för femtioelfte gången, vilket oftast godkänns och också skapar nya ”trender” bland dom.

Då jag inte har språket att använda mig av, på samma sätt som mina kollegor, är det här ett sätt för mig att skapa kontakt med barnen. Speciellt med de lite äldre tjejerna som börjar närma sig tonåren och ofta är lite reserverade har det varit ett framgångsrikt koncept. Egentligen handlar det inte så mycket om själva slutresultatet utan det är snarare processen som är viktig. En stund där en av flickorna för all min uppmärksamhet riktad mot sig. Att få bli lite ompysslad och att få bli sedd. Med vissa småpratar jag på en blandning av engelska och tagalog, medan det med andra går ut på att få dom att sitta någorlunda still och följa mina instruktioner.

Jag ville på något sätt inkludera pojkarna i detta och kläckte då den otroligt nyskapande idén om att göra tofsar i deras korta hår. Sagt och gjort, när aktiviteterna för dagen var slut hade mer än halva barngruppen antingen flätor eller tofsar i håret. Det var en rätt rolig syn när ett gäng pojkar i olika åldrar lämnade dagcentret med håret ståendes rakt upp i vädret. 

All the things I have never told you

Ibland önskar jag att ni alla kunde få vara på plats här på Filippinerna och vara med mig i allt det som jag får uppleva. För det är så mycket som jag vill dela med mig av men att skriva om allt är givetvis omöjligt. Jag tänker såklart på alla utmanande, lärorika och häftiga upplevelser som jag får vara med om på min praktikplats, men också på de små sakerna som lätt hamnar i skymundan och som en glömmer att berätta om. Minnesvärda ögonblick, konstiga upplevelser och människorna i min vardag.   

Kvällen då någon öppnade en dörr för mig och jag bokstavligt talat ramlade in i ett mörkt skjul på katedralens innergård. Det var dödsdagen för en biskop som mördades för åtta år sedan och efter en minnesceremoni hade några präster och andra som jobbar i kyrkan samlats för att dricka öl. På en eld puttrade en gryta med ett gethuvud i och jag utmanades givetvis att smaka på soppan. En stor råtta närmade sig nyfiket men mina vänner såg till att den höll sig på säkert avstånd från mig. Kvällen slutade med att jag och en av biskopens söner (som förövrigt var väldigt lik kapten Jack Sparrow) hamnade i diskussioner om hans pappas liv men också om omskärelse och hur sexighet definieras på olika sätt i olika kulturer. Allt detta ackompanjerat av ett ösregn och värre åskväder än jag tidigare upplevt.

Söndagsmässan i katedralen när ärkebiskopen efter den inledande bönen skämtade om att jag hade haft ebola vilket var orsaken till att jag hade varit inlagd på sjukhus i en vecka. Därefter ombads jag att ställa mig upp och fick ta emot applåder från en sisådär 250 personer som var glada över mitt tillfrisknande. Samma man ger mig alltid en stor kram när vi ses, medan alla andra hälsar på honom genom att sätta hans hand mot sin pannan, som en enligt filippinsk tradition bör göra för att visa respekt. En annan av biskoparna envisas med att göra high five med mig  och en av prästerna har gett mig smeknamnet ”Boss” då vi alltid driver rejält med varandra. Att försöka smälta in är något som jag för längesen har gett upp och istället snällt accepterat att jag behandlas annorlunda.

Mina gästspel med katedralens kör som har fått mig att ta ett rejält kliv ut ur min bekvämlighetszon. Om det inte hade varit för att jag läser noter någorlunda bra och är snabblärd hade jag aldrig kunnat vara med då det är snabba ryck som gäller. På lördag eftermiddag bestäms och övas de nya sångerna som ska sjungas under mässan på söndagsmorgonen. Detta gör det omöjligt för mig att ligga steget före trots att jag bor tillsammans med Jaypee som är körledare. Att ställa sig längst fram i katedralen inför många människor, iförd en vit körkåpa som gör en redan svettig kropp ännu klibbigare, och veta att en inte riktigt kan alla sånger är lite nervöst. När alla i kören dessutom är huvudet kortare och storleken mindre än en själv finns det inte heller någon att gömma sig bakom. 

Hela mässan hålls på tagalog och det är mycket upp och stå, buga sig, vända sig åt rätt håll och så vidare vilket gör att en måste vara alert för att hänga med i svängarna. Som om detta inte vore nog så lägg till själva sjungandet där majoriteten av sångerna är på tagalog, alternativt ilocano eller något annan lokal dialekt. Mer än en gång har kantorn spelat introt till en för mig okänd sång och jag har frågande tittat på Jaypee som har gett mig en ”Sorry, I forgot to tell you that we were going to sing this song!”-blick. Någon av de andra körmedlemmarna har då snabbt letat fram sångtexten åt mig och jag har försökt hänga med och läsa noter så gott jag kan eller så har jag helt enkelt fått stå tyst och känna mig lite dum. Trots allt detta så är det väldigt roligt och jag är alldeles för envis för att ge upp bara för att det är lite svårt, ser det snarare som en utmaning att ta mig an och klara av!

Kvinnan som kan några fraser på tyska och därför alltid hälsar ”Guten Morgen” när vi ses på söndagsgudstjänsten. Hur min engelska har färgats av filippinska slang vilket får folk i min närhet att vika sig dubbla av skratt när jag drar till med ord som barnen på dagcentret har lärt mig. Besöket på immigrationsbyrån där vakterna gav mig bästa möjliga service och hjälpte mig att fylla i min ansökan, något som vanligtvis inte ingår i deras arbetsuppgifter. Trädet som växer mitt på gatan längs min promenadväg till jobbet och som jag får ducka under, medan de tusentals andra människor som dagligen passerar där kan gå rakryggade.

Mina lediga måndagar då jag alltid är med när personalen på IFI:s huvudkontor har morgonandakt följt av ett veckomöte, allt på taglish- en härlig blandning av tagalog och engelska. Hur jag suttit där bland ett 20-tal väldigt bibelkunniga människor och blivit ombedd att dela min reflektioner kring bibeltexten som lästes, när jag har förstått ungefär en tiondel av vad som sagts. Hur de har inbjudit mig att vara en del av ett sammanhang, där jag egentligen inte har något att göra eller tillför något, och hur de har fått mig att känna mig så välkomnad och hemma.

Eftermiddagarna och kvällarna då jag brukar sitta inne på en av prästernas kontor med min dator för att wi-fi:et är som snabbast där. Ett flertal gånger har prästen dykt upp när jag har suttit där och vi skämtar om att jag håller ställningarna medan han är borta. Katedralens sekreterare, tillika min vän och trygghet i altstämman i kören, som är en otroligt omtänksam och givmild kvinna bjuder alltid på kaffe och tar sig tid att småprata med mig trots att hon egentligen är upptagen.

Chloe, en 3-årig flicka och dotter till ett par som är med i kyrkan, som varje gång hon får syn på mig kommer springandes och entustiastiskt ropar ”Hello Ate Liv! I love you!” och vinkar sedan frenetiskt när vi säger hejdå. Samma visa varje gång, oavsett om det har gått tio minuter eller fyra dagar sedan vi sist sågs. Katedralens nattvakt som har beklagat sig över han inte kan prata med mig, på grund av bristande kunskaper i engelska, men alltid hälsar glatt när vi träffas. När vi går ut sent på kvällen brukar vi ofta köpa med oss energidryck eller kaffe till honom, vilket tacksamt tas emot med ett stort leende.

Dagen då jag följde med en av prästerna och en av Svenska Kyrkans medarbetare för att besöka församlingar som tidigare har tagit emot svenska deltagare i utbytesprogrammet ”Ung i den världsvida kyrkan”. Det slutade med att vi hamnade på en begravning där kistan enligt katolsk tradition var öppen och de närmast sörjande bar mörka solglasögon inne i kyrkan. Mitt under begravningen blev vi tillfrågade om vi inte hellre ville gå ut och titta på när någon gjorde isskulpturer (!), vilket vi artigt tackade nej då vi inte ville väcka mer uppmärksamhet än vår närvaro redan hade gjort. Efteråt fikade vi inne i kyrkan och tittade sedan på en basketmatch som spelades alldeles utanför.

Studiebesöket på MYRC (Manila Youth Reception Centre), något som kan liknas vid en ungdomsanstalt, där omkring 150 ungdomar (majoriteten killar) i åldrarna 15-18 år satt inlåsta. De hade begått brott som stöld, mord, misshandel eller våldtäkt och att se under vilka förhållanden de levde förde tankarna till sommarens besök på Auschwitz. Ett 20-tal unga killar i varje kal betongcell, en svag doft av urin och skum belysning. Känslan av att titta på apor i bur var obehaglig och hur de i unisont hälsade på oss med orden ”Good morning visitors. Welcome visitors! Muuuah!” kommer förevigt sitta inpräntat på min näthinna.

Gången när jag var sjuk och blev matad av en läkare, ”jag går inte förrän du har ätit upp allt” och där satt jag i min säng med fem par ögon som stirrade på mig och skålen med nudlar som jag hade framför mig. Bara tänken på att äta gjorde att jag fick kväljningar, men långsamt tvingade jag i mig maten ända tills läkaren var nöjd. Hur det blixtrar till varje gång en sätter in kontakten i ett vägguttag. Hur vår toalettdörr en morgon gav upp och helt sonika lossnade och sedan var omöjlig att sätta tillbaka. Detta gjorde att jag inte hade något annat val än att uträtta mina behov och duscha med öppen dörr medan mina kära flatmates inte kunde sluta skratta. Hur min favoritkollega utbrister ”Oliiiiivia!” när jag kommer till jobbet på morgonen och sedan highfivar vi.

Jag skulle kunna fortsätta en bra stund till, men ni fattar grejen. En liten inblick i det som har kommit att bli min vardag. 

Det viktigaste jobbet i hela världen

Jag sitter i skuggan under ett träd i en park, som tjänar som hem för ett flertal familjer. Högen med smutsiga våtservetter bredvid mig växer allt större i takt med att flickan framför mig blir renare. Försiktigt tvättar jag hennes ögon som varar och rengör sedan ordentligt resten av ansiktet. Det syns tydligt var jag redan har torkat, då hennes hy är betydligt ljusare på dessa ställen. Hennes ben och fötter är svarta av smuts och på ena knäet har hon ett djupt sår. Jag stryker henne över kinden, frågar på tagalog vad hon heter och hur gammal hon är.

När hennes kropp är så ren som den kan bli med hjälp av ett gäng våtservetter klipper jag hennes naglar. Tålmodigt står hon stilla medan jag tar bort sorgkanter och när det är dags för tånaglarna slänger hon glatt upp en smutsig fot i mitt knä. Efteråt kramas vi och sedan springer hon iväg och ansluter sig till resten av gruppen och den pågående leken.

Just där och då känns det som att jag har det viktigaste jobbet i hela världen. 

I'm back

Någon vecka innan jag blev sjuk skrev jag följande utkast till bloggen ”Söndagsmorgon och jag orkar knappt öppna ögonen när telefonen tjuter för åttonde gången. Efter en lång överläggning med mig själv tar jag beslutet att ställa in dagens aktiviteter och sova vidare. Åtta timmar senare vaknar jag , det är den stora tröttheten som har slagit till. Att ta sig upp på morgonen är en kamp och efter en dag på praktiken ramlar jag ihop i en utmattad hög innan jag ens hunnit komma innanför dörren. Hälsar knappt på mina flatmates utan masar mig in i duschen och låter det kalla vattnet skölja bort alla jobbiga känslor som dagens aktiviteter har väckt. Hjärnan går ständigt på högvarv och jag ligger efter i sorteringsprocessen”. 

Kanske fanns det någon mening med att jag skulle råka ut för denguefeber, då det gav mig oceaner av tid till att sortera, reflektera och bara låta huvudet vila från nya intryck. För mellan alla feberslängar, sprängande huvudvärk och slötittande på diverse dåliga TV-program är det just precis vad jag har gjort. Bearbetat upplevelser, kommit till nya insikter, funderat på vad som komma skall och sovit minst tolv timmar per dygn. Huvudet är ikapp, kroppen har fått vila och den allra värsta tröttheten har nu släppt.

Efter mer än två veckors frånvaro, där första veckan som bekant tillbringades i horisontellt läge i en sjukhussäng och den andra veckan hemma mellan lägenhetens fyra väggar, kändes det därför fint att imorse gå till min praktikplats. Barnen var mitt uppe i en lek när de fick syn på mig och på ungefär noll sekunder var jag omringad av ett gäng som ville kramas och berätta hur mycket de hade saknat mig. Även mina kollegor var glada över att se mig och det gjorde såklart att det kändes ännu roligare att vara tillbaka! Jag hade hoppats på en lugn dag då jag var osäker på hur långt mina krafter skulle räcka, men tji fick jag! Det har varit en sån där dag när inget går som planerat, barnen bråkar mer än vanligt och alltför mycket tid därför går åt till att lösa konflikter. Trots detta var det med lätta steg som jag promenerade hemåt, då den intensiva arbetsdagen avslutades med ett peppande snack med min bästa kollega.

Om mindre än 1,5 månad är min praktik över vilket vi förfärat insåg när vi hade planeringsmöte. Det har redan gått två månader sedan jag började och jag frågar mig själv vart tiden har tagit vägen?! Jag har ju knappt hunnit komma igång känns det som och så ska det redan ta slut? Det är otroligt svårt att se sin egen del i något som en är mitt uppe i. Att jag har lärt mig massor är det inget snack om, men vad har jag egentligen bidragit med? Ambitiös och självkritisk som jag är kan jag inte riktigt sätta fingret på vad jag rent konkret har tillfört till min praktikplats. Min kollega kunde dock med lätthet peka på ett antal saker som jag har gjort och fick mig att inse att jag faktiskt har gjort skillnad, vilket såklart var väldigt uppmuntrande och roligt att höra. De sista sex veckorna kommer vara fullspäckade då jag har några projekt som jag hoppas kunna ro i land, men det känns inget annat än roligt och utmanande nu när jag är full av ny energi. 

Att utmana och övervinna sina rädslor

Mörker, höga höjder, spindlar, extrema karuseller eller att prata inför folk. Inget av det som folk vanligtvis brukar vara rädd för får mig att kallsvettas, möss och råttor däremot får min puls att gå upp rejält. Vid 4-års ålder blev jag skrämd av en liten mus, som förmodligen blev ännu räddare för mig, och sedan dess har jag varit rädd för möss och råttor. En rädsla som har gjort att jag undvikit platser där dessa djur vistas och varje gång jag har råkat se en mus har reaktionen varit densamma- gråt och panikkänslor. Ända fram tills för tre år sedan var inte detta något större problem egentligen, då det gick så långt mellan gångerna jag ens överhuvudtaget såg en mus. Inte förrän jag dagligen tvingades gå till en arbetsplats där möss på grund av renovering härjade runt i huset uppstod mer påtagliga problem som sömnsvårigheter och ångest.

Med tanke på att jag skulle åka till Sydostasien i tre månader året efter fann jag inget annat val än att söka professionell hjälp. Vid ett antal tillfällen under hösten som kom träffade jag därför en psykolog som gav mig verktyg att hantera min rädsla. Tre månader på resande fot i en del av världen där råttor är en naturlig del av gatubilden gick sedan relativt smärtfritt. För varje råtta jag såg minskade obehagskänslorna och jag kunde använda mig av de knep psykologen hade lärt mig för att ta kontroll över situationen.

Med dessa positiva framsteg och erfarenheter i bagaget oroade jag mig därför inte speciellt mycket inför min resa hit till Manila. "Bara jag slipper bo på ett ställe där det finns råttor så är det lugnt" har varit mitt mantra, men ironiskt nog så är det precis vad jag gör. Vid mer än ett tillfälle har jag sett råttor (nu pratar vi rejäla saker, inga små möss inte!) alldeles utanför vår dörr. En dag satt jag vid köksbordet och hör mig själv lugnt och sansat säga till Jaypee "Kan du stänga dörren? För det sprang just en råtta ute i hallen". En annan dag befann jag mig i ett möte på ett kontor där en liten mus hoppade runt i bokhyllan bara någon meter ifrån mig. En kväll gick jag i en smal passage och höll nästan på att bli påsprungen av en råtta som kom emot mig i en väldig fart.

Att befinna sig i en miljö där en ständigt tvingas möta sina rädslor har visat sig vara ett lyckat sätt att också övervinna dom. Jag tycker fortfarande att råttor är otroligt äckliga djur och det kommer jag nog inte att komma ifrån. Men min rädsla styr inte mitt liv och min vardag, den sätter inte stopp för mig och den har verkligen avtagit i intensitet under de senaste veckorna. Det är häftigt att uppleva och jag känner mig så stolt över mig själv, för att jag faktiskt vågar utmana och möta mina rädslor. Om jag nu har klarat av att övervinna den här rädslan, vad finns det då som jag inte klarar av?!

Denguefeber

Efter att ha gjort några kortare läkarbesök här i Manila tyckte jag att det var dags att ta min empiriska studie till en ny nivå. Inlagd en vecka på sjukhus med denguefeber, urinvägsinfektion och dropp dygnet runt kan tyckas vara ett lite väl stort och dramatiskt steg att ta, men ska det va’ så ska det va’! Skämt åsido, den senaste veckan har varit allt annat än en angenäm upplevelse.

Förra veckan slog illamåendet till utan förvarning och bara någon timme senare låg jag nerbäddad i sängen med tung huvudvärk, feberfrossa och värkande kropp. Efter en rent ut sagt vidrigt dygn hemma med kräkningar och alldeles för hög feber åkte jag in till akuten där det konstaterades att jag hade urinvägsinfektion.  Blev hemskickad med antibiotika men var tvungen att åka tillbaka bara några timmar senare, då febern fortsatte att stiga och närmade sig 40-strecket med stormsteg. De följande 24 timmarna spenderade jag på en brits på akutavdelningen, svettades och frös om vartannat, och fick också då den riktiga domen; denguefeber. En sjukdom som det inte går att vaccinera sig mot och som orsakas av stickmyggor och med tanke på hur mycket myggorna här älskar mig, trots diverse myggmedel, kom det inte direkt som en överraskning. Det är dock ingen sjukdom att leka med och jag kan erkänna att beskedet satte igång många tankar, speciellt när jag märkte hur oroliga folk i min närhet var.

Från det att jag kom hem från jobbet för att jag mådde dåligt tills det att jag blev utskriven från sjukhuset har jag inte varit ensam en endaste sekund. Jag har ständigt varit omringad av mina vänner som har baddat min feberheta kropp med fuktiga handdukar, strukit mig över håret och bara funnits där för mig. De har turats om att sova över på sjukhuset och verkligen gjort uppoffringar för att jag aldrig skulle behöva vara ensam. Många har kommit på besök (jag räknade till flera än 30 olika personer, tänk att det finns så många människor här som bryr sig om mig!) och vid ett och samma tillfälle hade jag inte mindre än nio besökare. Detta har gjort att hemlängtan och andra känslor som lätt kan komma i en sån här situation har hållits i schack samtidigt som det har varit skönt för mina föräldrar att veta att jag är i trygga händer. Min filippinska familj har tagit hand om mig på ett exemplariskt sätt och det är jag dom evigt tacksam för!

Att bli såhär sjuk är minst sagt en övning i att helt släppa kontrollen och bara följa andras instruktioner. I en veckas tid har jag varit för svag för att klara av de enklaste sakerna som att äta själv eller hålla i dricksglaset. Mina vänner har därför fått mata mig och hjälpa mig med i princip allt och jag har känt mig som ett hjälplöst litet barn, samtidigt som jag inte har haft något annat val än att gilla läget. De har tvingat i mig mat när min aptit varit som sämst och hela tiden sett till att jag har druckit ordentligt. I stunder när jag har känt mig piggare har jag blivit frustrerad över att sjuksköterskorna kommunicerat med mitt sällskap istället för mig, då detta har gjort att jag själv inte har haft koll på uppdateringar om min egen sjukdom. Men jag har snällt fått acceptera läget där jag legat fast i sängen med dropp. Efter fem dagar med hög feber, extrem huvudvärk (ibland kändes det som att pannbenet skulle gå mitt itu), hosta och värk i hela kroppen gav febern äntligen med sig. De två sista dagarna på sjukhuset gick långsamt och det kröp i hela kroppen då jag inte ville annat än att få åka hem, men mina värden var fortfarande för låga för att läkarna skulle släppa iväg mig.

Att ligga inlagd på privatsjukhus är inte direkt gratis, men eftersom vi har en fenomenalt bra försäkring via universitetet som täcker alla medicinska kostnader fick jag i slutändan själv betala 8 kr, vilket kändes som ett överkomligt pris. I onsdags kväll blev jag äntligen utskriven från sjukhuset och lyckan att få somna och vakna i sin egen säng alltså! Att jag har varit sängliggande en vecka märks då jag snabbt blir trött och energinivån ännu inte är tillbaka till normalt läge. Därför har jag inget annat val än att vila och försöka sova så mycket som möjligt, även om det är ungefär det sista jag vill efter att inte ha gjort något annat under en hel vecka. Jag går fortfarande på antibiotika och ska tillbaka till sjukhuset nästa vecka för att lämna prover, så tills dess är det lugna dagar som gäller.    

Welcome to our home

När jag kommer hem efter lång arbetsdag möts jag av tonerna från en rocklåt på tagalog och inifrån toaletten hör jag hur en av mina flatmates sjunger med för full hals. Han sitter på en liten pall och tvättar sina kläder, medan den andra står vid diskbänken och gör i ordning fisk som han har inhandlat på marknaden. Senare äter vi middag tillsammans, pratar konstant och skrattar oss tårögda åt Kians målande beskrivningar. Jag och Jaypee tjafsar högljutt om hurvida jag ska få diska eller inte, en diskussion som återkommer varje kväll och alltid slutar på samma sätt. Vi kompromissar och diskar hälften var medan Kian bara suckar åt oss.

Någon av oss börjar nynna på en låt, de andra hakar på och det dröjer inte länge förrän gitarren plockas fram. Sånger på engelska, tagalog och svenska fyller köket, vi sjunger i stämmor och delar med oss av våra favoritlåtar. Sjungandet övergår i djupa diskussioner och plötsligt har det gått sju timmar sedan jag kom hem och satte mig på en av plaststolarna i köket. En helt vanlig vardagsskväll hemma hos team Aasa-Escaner-Fosana.

Dörren till lägenheten är alltid olåst, folk kommer och går som de behagar och vi är ofta fler än tre stycken kring matbordet när det är dags för middag. Några gånger i veckan har vi övernattande gäster, bland annat kvinnoorganisationens ordförande på nationell nivå som med jämna mellanrum kommer till Manila och då hellre sover på golvet i mitt rum än i kyrkans övernattningslokal. Vårt hem (ja, jag känner mig verkligen hemma här!) är öppet och välkomnande med en väldigt avslappnad atmosfär och det känns som att jag har bott här bra mycket längre än bara en månad. Kian och Jaypee är givmilda, omtänksamma som få och ställer alltid upp utan att jag ens behöver be om det. De får mig att gråta av skratt precis varje dag och internskämten är många. Att få bo tillsammans med dessa killar är inget annat än ett privilegium och något jag är väldigt glad och tacksam över.

Jag trivs, jag trivs så utomordentligt bra.

Hurra vad jag är bra!

Det finns så mycket som jag skulle kunna skriva och dela med mig av om min praktikplats, då jag knappt nämnt ett ord om vad det faktiskt är jag gör under dagarna. Ni som följer mig via den här bloggen vet inte så mycket mer än att jag gör min praktik på en organisation som jobbar med gatubarn. Jag får vara med om så mycket att det är svårt att ta in allt och sätta ord på alla upplevelser, då ingen dag är den andra lik. Så småningom ska jag berätta om de upplevelser som har påverkat mig och redan gett mig värdefulla erfarenheter inför framtiden, men först vill jag ge mig själv beröm och en klapp på axeln.

För några veckor sedan kände jag mig enormt frustrerad över situationen på min praktikplats då jag upplevde att jag sågs mer som en börda än en resurs och därför kände mig mest i vägen. Bristande kommunikation (nej, jag förstår inte tagalog flytande och jag kan faktiskt inte läsa era tankar) gjorde att jag kände mig exkluderad, vilket inte är en speciellt angenäm känsla ska jag få be att tala om. Det är i sådana här situationer jag tackar mig själv för att jag är så handlingskraftig och modig när det väl gäller. Tålamod i all ära, men varför vänta när en kan göra något åt saken?! 

Jag tog upp detta med min favoritkollega (22-årig socionom som är så oerhört duktig på sitt jobb och en allmänt skön och trevlig typ) och han lyssnade verkligen på mig och tog det jag sa på allvar. Tillsammans lade vi upp en plan för hur jag skulle bli mer delaktig i verksamheten och kunna bidra med det jag är bra på, vilket ju faktiskt är en del. Redan dagen efter var det en märkbar skillnad och sedan dess har det rullat på i rätt riktning. Ju mer ansvar jag får, desto säkrare känner jag mig och desto mer lär jag mig. Dessutom blir det så mycket roligare när en får känna sig behövd och uppskattad och barnen knyter an till mig på ett annat sätt än tidigare.   

Problemet med bristande kommunikation inom teamet kvarstår dock, då det inte är något som löser sig över en natt. Jag pratade även med min handledare om detta för jag började tvivla på mig själv och tänkte att det kanske var mig det var fel på, men tydligen (tyvärr) är det här inget nytt problem vilket på ett sätt var en tröst att höra. Ett praktexempel på dålig kommunikation är vad som hände förra veckan när vi skulle iväg med barnen på ett event. Jag var en av de första på plats tidigt på morgonen och när barnen en efter en dyker upp, alla klädda i vitt, börjar jag ana att det kanske fanns en klädkod för dagen. Mycket riktigt, men detta hade givetvis mina kära kollegor glömt bort att informera mig om och jag var därför den enda i gruppen som bar svart. Jag kunde inte göra annat än att sucka lite och sedan skratta åt det hela, för detta har blivit vardagsmat för mig. Räknar liksom inte ens längre med att jag ska ha koll på läget och har också lärt mig att jag måste ställa ungefär 48 frågor för att överhuvudtaget få ut någon information alls från mina kollegor. 

De utmaningar som jag hittills har ställts inför har gjort det väldigt tydligt för mig vad som är min styrkor. Jag är flexibel, tuff och kreativ. Ena dagen stoppar jag ett ordentligt slagsmål mellan två 15-åringar (vill tillägga att två av mina filippinska kollegor, varav en är praktikant precis som jag, inte lyfte ett finger i den situationen) för att andra dagen underhålla en 9-åring och en 4-åring i tio timmar på ett sjukhus. Med hjälp av innehållet i min väska (bland annat en penna, ett anteckningsblock, handsprit, lypsyl och massor av mynt) och en stor dos kreativitet lyckas jag hålla barnen på bra humör större delen av tiden. En förmiddag står jag inför en grupp med närmare 50 barn och lär ut en rörelsesång för att på eftermiddagen sitta på en trottoarkant och prata med mamman till ett av barnen som deltar i organisationens aktiviteter.    

Vid det här laget vågar jag lita på mig egen förmåga och när jag ställs inför utmaningar och problem ser jag till att så långt det är möjligt påverka och förändra situationen. Jag är trygg i mig själv och oroar mig inte så mycket för att jag inte ska klara av saker och ting, även om jag mellan varven såklart tvivlar. Hittills har praktiken kanske inte gett mig de lärdomar som jag hade förväntat mig eller hoppats på, men att jag har lärt mig nya och viktiga saker är det inget snack om. På sätt och vis är jag glad över att allt inte har gått som på räls, utan att jag faktiskt har fått kämpa lite. Att jag nu börjar se resultat är ett bevis på att jag har gjort någonting rätt och peppar mig till att fortsätta.

Vi firar en månad, Manila och jag

Tiden går fort när en har roligt och det har redan gått mer än en månad (37 dagar för att vara exakt) sedan jag landade i Manila. Varje dag bjuder fortfarande på nya äventyr, utmaningar och lärdomar samtidigt som mycket redan har hunnit bli vardag. Jag förundras över hur snabbt den anpassningen faktiskt har skett för mig och över de saker som jag inte längre ägnar en tanke åt. Det är häftigt att känna sig så anpassningsbar, allting blir så mycket lättare och därmed också roligare. Att äta ris tre gånger om dagen precis som alla filippinare gör funkar fint och "kaffet" (3 in 1) tycker jag numera smakar riktigt bra,trots att smaken av just kaffe är obefintlig. Jag tar mig obehindrat fram i kaoset av människor, bilar, jeepneys och andra färdmedel och har gjort nära-döden-upplevelser till en del av min morgonrutin. Avgaserna och den fräna lukten av smuts och sopor sticker inte längre lika mycket i näsan och de gigantiska kackerlackorna och högljudda ödlorna i vår lägenhet rör mig inte i ryggen. 

Avsaknaden av toalettpapper eller det faktum att toalettsitsen alltid är blöt är inget konstigt. Två gånger om dagen gör jag "the ice bucket challenge", det vill säga skopar iskallt vatten över mig för att skölja bort svett och smuts. Jag lägger till ett "po" (ett ord som används för att visa respekt) efter nästan varje mening och för varje dag som går lär jag mig allt fler ord på tagalog. Att jag behandlas som någon slags kändis känns fortfarande obekvämt, men jag har bryr mig inte längre lika mycket över all uppmärksamhet. Ja, det finns mycket en kan vänja sig vid men det finns en sak som jag aldrig kommer att vänja mig vid här i Manila.

Männen som ligger och sover i refugerna på den tungt trafikerade vägen. De två små barnen som ligger tätt intill varandra på en kartongbit, den äldre flickan med armen beskyddande om sin lillebror. De sovande unga pojkarna som jag passerar varje morgon och som jag får akta mig för att inte trampa på i folkträngseln. Barnen som rusar fram till mig, rycker i mina kläder och ber om pengar till mat. Olika uttryck av fattigdom som jag möter varje dag och dessa bilder speglar i allra högsta grad verkligheten här. Det är rent ut sagt skitjobbigt ibland (speciellt med tanke på vad jag får uppleva på min praktikplats), men jag vill aldrig bli så avtrubbad att jag inte längre ser dessa människor eller reflekterar över situationen som de befinner sig i. Jag vill påverka, förändra och att jag har hamnat inom rätt område vad gäller studier och framtida yrke bekräftas gång på gång. 

No news are good news

Kära vänner, att det på sistone inte har hörts speciellt mycket från mig varken här eller på andra sociala medier ska ni se som ett gott tecken. Jag har fullt upp ungefär hela tiden och trivs utomordentligt bra med min tillvaro just nu. Intensiva och utmanande dagar på praktiken varvas med socialt umgänge, mycket kyrkliga aktiviteter (kanske inte så konstigt med tanke på att jag bor i en katedral...) och en hel del sång och musik. Den senaste veckan har varit tuff, lärorik och rolig, men samtidigt enormt slitig. Jag har mycket att berätta och återkommer när jag hunnit vila upp mig lite och kommit ikapp mentalt.

Jag har flyttat (ungefär 16 meter men ändå)

Ända sen jag kom till Manila har jag bott i ett nybyggt och väldigt fräscht rum som ligger vägg i vägg med kyrkans huvudkontor. Detta var enbart tillfälligt då rummet med sina åtta sängplatser hyrs ut var och varannan vecka, men att hitta ett prisvärt, fräscht och säkert boende på lagom avstånd från min praktikplats visade sig vara en utmaning. Därför bestämdes det helt enkelt bland de som jobbar i kyrkan (jag fick givetvis också göra min röst hörd) att de skulle göra iordning ett rum åt mig i katedralen.

Sagt och gjort, i måndags flyttade jag in i lägenheten som jag delar med Jaypee och Kian. Två genuint snälla och trevliga killar i min ålder, som jobbar som körledare och musiker i kyrkan. I början av veckan var de lite blyga och inte jättebekväma med att prata engelska, men det släppte snabbt efter viss (mycket) uppmuntran från min sida. Jag gillar ju att ha folk omkring mig och det är så roligt att alltid ha någon att prata med nu. De har hittills bjudit mig på mat ett flertal gånger och vägrar låta mig diska. I onsdags åt vi middag tillsammans, "Let's celebrate life" tyckte Jaypee sen och det slutade med att vi satt uppe halva natten trots att alla skulle upp och jobba dagen efter.

Lägenheten som består av två rum, kök/vardagsrum och en liten toalett kan bäst beskrivas som ett vattenskadat råtthål med viss charm. Det regnar in här och var, vilket förvandlar hela golvet till en bassäng och vi får ständigt torka upp vatten. "Lämna inte dörren öppen, för då kan råttorna komma in!" förmanade Kian, ingen risk att jag någonsin kommer att göra det. Mitt rum känns som tur är fräscht och luftigt med sina nymålade ljusgula väggar och grönmönstrade golv.

Boendet må kanske inte vara så rent men det uppfyller åtminstone de två  viktigaste kriterierna; det är prisvärt och framförallt säkert, då katedralen är inhägnad och det vid grinden finns en vakt dygnet runt. Dessutom är jag mer än glad över att kunna bo kvar i IFI:s regi då jag känner mig så hemma här! 

Typhoon Mario

Det har regnat konstant i närmare ett dygn nu och översvämningar runt om i Manila är ett faktum. Folk har evakuerats från sina bostäder i de värst drabbade stadsdelarna, alla skolor är stängda och hela staden står still. Dagens aktiviteter på min praktikplats ställdes också in och jag har varit hemma tillsammans med mina flatmates och på IFI:s kontor en trappa ner. Även där var det tomt på folk och dagen har rullat på i sakta mak.

En sån här dag när mitt värsta problem är att jag måste stanna inomhus, har långtråkigt och att köksgolvet förvandlats till en swimmingpool går mina tankar och böner givetvis till de som behövt evakueras. Men framförallt tänker jag på de som redan innan stormen befann sig i utsatta situationer. De är alltid dom som drabbas allra hårdast när sånt här händer. Jag tänker speciellt på barnen som jag träffar varje dag. Flera bor och sover på gatan (alla gör inte det, finns olika typer av gatubarn men mer om det vid ett annat tillfälle) och deras hem ligger nu under en halvmeter vatten. Det gör ont i hjärtat och jag hoppas att det snart ska sluta regna så att vattnet hinner dra sig undan tills imorgon.

Medical and dental mission in Bicol

Att jag redan har ett etablerat kontaktnät här har återigen visat sig vara mer än guldvärt. "Vi ska åka ut på ett "medical and dental mission" till helgen och tänkte att du kanske skulle vara intresserad av att följa med?" sa en av prästerna härom veckan. Noll sekunders betänketid på den frågan. Dock skulle detta inskränka två dagar på min praktik,  men jag lade fram mina bästa argument för min handledare och hon var inte särskilt svårövertalad. Speciellt inte med tanke på att det skulle kunna räknas som ett studiebesök.

Tillsammans med några läkare, sjuksköterskor, tandläkare och ett gäng volontärer lämnade vi förra fredagen Manila och åkte 50 mil söderut i landet. Efter en 12 timmars bilfärd på minst sagt skumpiga vägar, övernattning hos ett prästpar och en 1,5 timmes båtfärd i spöregn och åskväder anlände vi drygt ett dygn senare till Bicol, målet för vårt uppdrag. Att resa här på Filippinerna är inte alltid så smidigt och tidseffektivt...

IFI (Iglesia Filipina Independiente) gör med jämna mellanrum sådan här "medical and dental missions" och i det här fallet hade församlingen själv efterfrågat hjälp, då byn drabbats av en tyfon i början av augusti. "Du är inte rädd för blod va?!" undrade en av tandläkarna lite försiktigt och eftersom det ungefär är det sista jag är blev min uppgift att assistera henne. Upplevde ett sånt där "Hur sjutton hamnade jag egentligen här?!"-ögonblick när jag stod med en ficklampa i högsta hugg och lyste in i mun efter mun och höll i patientens huvud när tänder skulle dras ut. Aldrig har jag väl tänkt att tandläkaryrket kunde vara så spännande, men jag har verkligen ändrat uppfattning. För det var med stor fascination som jag följde deras arbete och på nära håll fick se hur ruttna och värkande tänder avlägsnades.

När uppdraget var slutfört, det vill säga när alla tänder som skulle dras ut var utdragna och alla patienter hade fått den vård och medicin de behövde, hamnade jag i centrum. Under hela dagen var jag ständigt omringad av ett femtontal barn och på eftermiddagen vågade en del äldre fram för att få fotograferas tillsammans med mig. Trots att det inte är första gången det här händer känns det lika konstigt varje gång, men det är klart att en ställer upp när en fnittrande tant som knappt når en upp till axeln kommer fram!

Det regnade precis hela dagen och blåste senare upp till storm så vi hade inget annat val än att stanna kvar i byn över natten. Min förkylning har envist hängt i sig och jag blev febrig och mådde allt sämre, hade dock inte kunnat välja ett mer passande tillfälle att bli sjuk på då jag var omringad av både läkare och sjuksköterskor. Vaknade av att sex filippinare satt på min sängkant, kände på pannan och halsen för att se om jag hade feber och diskuterade vilka tabletter jag skulle ta. Vad det än var för medicin jag fick så gjorde den susen, för senare under kvällen orkade jag äta middag som ackompanjeras av att alla sjöng karaoke. Om det är något som filippinarna verkligen älskar så är det att sjunga och var och varannan familj har ett så kallat "videoke" hemma. Jag blev givetvis ombedd (snarare tvingad) att sjunga så med skrovlig förkylningsröst framförde jag "Let it be" i en alldeles för låg tonart. Barnen i familjen som vi bodde hos var omåttligt förtjusta i mig och höll sig sällan längre bort än två meter från där jag satt. "Mam, I like your nose!" sa en av flickorna och kände sedan på min ljusa hy. Senare på kvällen somnade jag till ljudet av ett stormande hav, trött och febrig men väldigt nöjd efter en fin dag.

Morgonen efter stormade det fortfarande så vi tillbringade hela förmiddagen inomhus och hoppades att havet skulle lugna sig senare under dagen. Det är dock inte fy skam att vara fast ute i ingenstans när en har så trevligt sällskap som jag hade, bland annat två killar som är några år äldre än mig. Eric, som är utbildad sjuksköterska men jobbar som volontär på kyrkans huvudkontor, träffar jag dagligen och han är en sån person som alltid får en på bra humör. Det har hänt mer än en gång att vi har tittat på varandra och sedan brustit ut i gapskratt medan alla omkring frågande tittar på oss. Dessutom är han väldigt vettig, snäll och omtänksam. Precis så som en vill att en kompis ska vara! Vincent, som jobbar som sjuksköterska, hade jag bara hälsat snabbt på tidigare men det visade sig under helgen att även han är en toppenkille. Han, jag och Eric skrattade ikapp och diskuterade tro och tvivel, homosexualitet och volontärarbete så intensivt att vi glömde bort tid och rum.

På eftermiddagen hade stormen lagt sig lite och det regnade inte lika hårt längre, så därför bestämdes det att vi skulle åka. Havets vågor liknade dock fortfarande en berg-och dalbana och de kommande två timmarna som jag sedan överlevde (ja, precis så kändes det faktiskt!) minnas jag inte som en behaglig upplevelse. Jag försökte dämpa min sjösjuka (tack mamma för värdefulla tips!) samtidigt som jag hela tiden bad. Några av mina medresenärer kräktes och var rädda, något som jag faktiskt aldrig var trots den obehagliga färden. Resan tillbaka till Manila tog återigen bra lång tid då vi gjorde diverse stopp, bland annat för att gå på katolsk mässa. Tidigt i måndags morse anlände vi till ett regnigt Manila där delar av staden var översvämmad på grund av kraftiga regnfall tidigare under helgen.

Jag summerar helgen som en häftig, rolig och lärorik upplevelse. Att få chansen att vara med om sånt här alltså, verkligen minnen för livet!

Home is where the heart is

Under den senaste veckan har jag hunnit gå igenom en stor del av mitt känsloregister. Lycklig, ledsen, frustrerad, hoppfull och överväldigad men framförallt har jag känt mig uppfylld av glädje och tacksamhet. Det är häftiga saker jag redan nu har hunnit vara med om. Sånt som känns i hjärtat och hela kroppen och är svårt att beskriva och sätta ord på. 

Jag är så tacksam för att jag får vara en del av ett sammanhang som känns meningsfullt och givande. Det mesta är ju fortfarande nytt på praktiken och jag har inte riktigt hittat min plats än, vilket ibland kan kännas jobbigt men jag försöker ha tålamod. Sånt här tar tid och jag får inte vara så hård mot mig själv. Mina kollegor är ett skönt gäng, barnen är härligt energiska och utmaningarna är många, så trivs gör jag hur som helst redan.

All min lediga tid tillbringar jag i katedralen där jag bor och på kyrkans huvudkontor som ligger vägg i vägg. De frön som jag sådde för sex år sedan får jag verkligen skörda frukten av nu. Jag har blivit mottagen med öppna armar och det känns som att jag har en jättestor familj här som jag kan vända mig till vad det än gäller. För dessa människor är jag inte en exotisk främling, utan de flesta i kyrkan vet vem jag är och vill mer än gärna prata med mig. Folk hejar på mig till höger och vänster, frågar om jag vill följa med ut och äta middag och sms:ar mig varje dag för att försäkra sig om att jag mår bra.

Det är så fint att komma hem lagom trött efter en intensiv och fartfylld dag och mötas av tio personer som hälsar glatt, frågar hur min dag har varit och bjuder på kaffe. Några av de som jobbar i kyrkan är i min ålder vilket förstås är kul, men jag har minst lika stort utbyte med de 20-30 år äldre prästerna och kontorspersonalen. För om det är något som filippinarna har oavsett ålder så är det humor! Stämningen är alltid lättsam och varje lyckat skämt uppmuntras med en highfive.

Att redan ha ett stort socialt kontaktnät har förstås underlättat precis allting här och jag får verkligen det bästa från två världar nu i och med min praktikplats. 

Ofrivillig men välbehövlig vilodag

En skulle nästan kunna tro att jag har gjort det till en sport att undersöka sjukvården i var och vartannat land jag besöker, med tanke på hur min sjukdomshistoria sett ut under tidigare resor. Så är icke fallet även om jag efter endast sex dagar i Manila redan har hunnit med ett läkarbesök. Min envisa hosta som hållit mig (och mina rumskompisar) vaken under nätterna har inte blivit bättre trots diverse mediciner och jag har fysiskt sett inte riktigt känt mig på topp under de senaste dagarna. Konstant huvudvärk och täppt näsa i kombination med återkommande hostattacker är ingen direkt hit. Igår morse lyckades jag dessutom på något vänster skära upp min häl och upptäckte först någon timme senare att hela foten var blodig. Att ha ett djupt öppet hål på ett ställe som ständigt är exponerat för smuts är inget att leka med, så mina vänner bestämde resolut att jag skulle gå till en läkare. 

Det visade sig vara smidigt ordnat då någon från kyrkan jobbade på en läkarmottagning runt hörnet. Jag blev undersökt med en gång och fick antibiotika och andra färgglada piller utskrivna för min förkylning samt strikta föreskrifter om hur jag skulle sköta om såret på hälen. När jag ville betala för läkarbesöket och en del tabletter som jag fick redan på plats löd svaret "it's on the house! ", väldigt intressant må jag säga! Ryktet om att jag var sjuk (ironiskt nog mådde jag rätt bra just då) spred sig sedan som en löpeld och alla undrade oroligt hur det var med mig. Det är ändå tryggt att veta att om jag skulle bli ordentligt sjuk så skulle jag inte behöva vara ensam. 

Imorse när det var dags att stiga upp kändes huvudet tungt som bly och jag var lite febrig, så jag hade inte mycket till val än att ställa in dagens aktiviteter och ligga kvar i sängen. Välbehövlig vila då de senaste dagarna varit intensiva och krävande. Trots att mycket här är välbekant är de nya intrycken många och jag tror att både kropp och knopp behövde få göra precis ingenting en hel dag. 

Elva saker som jag vill dela med mig av just nu

● Jag har ägnat delar av den här dagen åt att schamponera och luskamma håret på ett 15-tal barn. Aldrig i mitt liv har jag sett så mycket löss på en och samma gång! Detta kommer att vara ett återkommande inslag varje vecka och känns som en viktig grej.

● En av de äldre pojkarna på praktiken sökte kontakt med mig, satte sig nära och somnade senare med huvudet mot min axel. Det ulimata beviset på att någon känner sig trygg.

● Nanay Gilma, en härlig 60-årig filippinska som jag har delat rum med några nätter,  är en sådan person som en önskar att alla fick ha i sitt liv. Hon har sett till så att jag har fått ordentlig medicin för min hosta, vi har diskuterat relationer och hon har gett mig tips inför val av en potentiell framtida man. Imorse bjöd hon mig på frukost och det är fint att känna att någon som jag tycker om också gillar mig tillbaka.

● På väg till praktiken häromdagen höll jag på att trampa på en fet död råtta som låg mitt på trottoaren. På hemvägen var jag nära att kliva på delar av en överkörd råtta. Jag vet inte vad som hade varit värst...Note to self: var mer uppmärksam på var du sätter fötterna!

● Fyra svenska ungdomar som är med i "Youth in the world wide church" (utbytesprogrammet som jag deltog i 2008 här på Filippinerna) har anlänt. Kul att träffa dom men att tänka att jag var i deras skor för sex år sen känns på något sätt så avlägset, mycket har hänt sedan dess!

● Jag blev inlåst/utelåst (beror på hur en ser på saken) igår kväll när jag var panikhungrig och verkligen behövde gå ut och äta. Hade inget annat val än att sms:a prästen som jobbar i national cathedral och väldigt ursäktande fråga om inte möjligtvis var så att det kanske fanns någon som vid tillfälle skulle kunna komma och släppa ut mig. En vill ju inte vara till besvär men tydligen var det inget problem då det tog ungefär tre sekunder innan jag var en fri kvinna igen.

● Under de fem dagar som jag har varit här i Manila har min tagalog blivit ungefär 100 % bättre (kanske ingen bedrift men ändå!). Målet att kunna konversera på språket innan jag åker härifrån känns inte längre ouppnåeligt.

● Förra natten lyckades jag somna kring kl 23 och vaknade inte förrän kl 07 när almaret ringde. Lycka att få sova så länge i ett sträck efter flertalet sömnlösa nätter på grund av tidsskillnaden!

● Jag är inte kräsen när det kommer till mat, men det finns en sak som jag inte äter;  lever. Till lunch på praktiken idag serverades ris och...just det, levergryta. Jag hade inget annat val än att hålla god min och skölja ner maten med mycket vatten.

● På instagram kan det hända att jag lägger ut bilder med jämna mellanrum, så den som inte redan följer mig där kan lägga till @attfallafritt om suddiga och allmänt oklara bilder är av intresse. 

● Det finns en kommentarsfunktion här på bloggen som vem som helst är fri att använda. Eftersom jag delar med mig av min vardag är det väl inte mer än rättvist att ni också gör det ibland. Skriv hej eller vad som helst, jag är nyfiken på att veta vilka det är som har hittat hit!