Att utmana och övervinna sina rädslor

Mörker, höga höjder, spindlar, extrema karuseller eller att prata inför folk. Inget av det som folk vanligtvis brukar vara rädd för får mig att kallsvettas, möss och råttor däremot får min puls att gå upp rejält. Vid 4-års ålder blev jag skrämd av en liten mus, som förmodligen blev ännu räddare för mig, och sedan dess har jag varit rädd för möss och råttor. En rädsla som har gjort att jag undvikit platser där dessa djur vistas och varje gång jag har råkat se en mus har reaktionen varit densamma- gråt och panikkänslor. Ända fram tills för tre år sedan var inte detta något större problem egentligen, då det gick så långt mellan gångerna jag ens överhuvudtaget såg en mus. Inte förrän jag dagligen tvingades gå till en arbetsplats där möss på grund av renovering härjade runt i huset uppstod mer påtagliga problem som sömnsvårigheter och ångest.

Med tanke på att jag skulle åka till Sydostasien i tre månader året efter fann jag inget annat val än att söka professionell hjälp. Vid ett antal tillfällen under hösten som kom träffade jag därför en psykolog som gav mig verktyg att hantera min rädsla. Tre månader på resande fot i en del av världen där råttor är en naturlig del av gatubilden gick sedan relativt smärtfritt. För varje råtta jag såg minskade obehagskänslorna och jag kunde använda mig av de knep psykologen hade lärt mig för att ta kontroll över situationen.

Med dessa positiva framsteg och erfarenheter i bagaget oroade jag mig därför inte speciellt mycket inför min resa hit till Manila. "Bara jag slipper bo på ett ställe där det finns råttor så är det lugnt" har varit mitt mantra, men ironiskt nog så är det precis vad jag gör. Vid mer än ett tillfälle har jag sett råttor (nu pratar vi rejäla saker, inga små möss inte!) alldeles utanför vår dörr. En dag satt jag vid köksbordet och hör mig själv lugnt och sansat säga till Jaypee "Kan du stänga dörren? För det sprang just en råtta ute i hallen". En annan dag befann jag mig i ett möte på ett kontor där en liten mus hoppade runt i bokhyllan bara någon meter ifrån mig. En kväll gick jag i en smal passage och höll nästan på att bli påsprungen av en råtta som kom emot mig i en väldig fart.

Att befinna sig i en miljö där en ständigt tvingas möta sina rädslor har visat sig vara ett lyckat sätt att också övervinna dom. Jag tycker fortfarande att råttor är otroligt äckliga djur och det kommer jag nog inte att komma ifrån. Men min rädsla styr inte mitt liv och min vardag, den sätter inte stopp för mig och den har verkligen avtagit i intensitet under de senaste veckorna. Det är häftigt att uppleva och jag känner mig så stolt över mig själv, för att jag faktiskt vågar utmana och möta mina rädslor. Om jag nu har klarat av att övervinna den här rädslan, vad finns det då som jag inte klarar av?!