All the things I have never told you

Ibland önskar jag att ni alla kunde få vara på plats här på Filippinerna och vara med mig i allt det som jag får uppleva. För det är så mycket som jag vill dela med mig av men att skriva om allt är givetvis omöjligt. Jag tänker såklart på alla utmanande, lärorika och häftiga upplevelser som jag får vara med om på min praktikplats, men också på de små sakerna som lätt hamnar i skymundan och som en glömmer att berätta om. Minnesvärda ögonblick, konstiga upplevelser och människorna i min vardag.   

Kvällen då någon öppnade en dörr för mig och jag bokstavligt talat ramlade in i ett mörkt skjul på katedralens innergård. Det var dödsdagen för en biskop som mördades för åtta år sedan och efter en minnesceremoni hade några präster och andra som jobbar i kyrkan samlats för att dricka öl. På en eld puttrade en gryta med ett gethuvud i och jag utmanades givetvis att smaka på soppan. En stor råtta närmade sig nyfiket men mina vänner såg till att den höll sig på säkert avstånd från mig. Kvällen slutade med att jag och en av biskopens söner (som förövrigt var väldigt lik kapten Jack Sparrow) hamnade i diskussioner om hans pappas liv men också om omskärelse och hur sexighet definieras på olika sätt i olika kulturer. Allt detta ackompanjerat av ett ösregn och värre åskväder än jag tidigare upplevt.

Söndagsmässan i katedralen när ärkebiskopen efter den inledande bönen skämtade om att jag hade haft ebola vilket var orsaken till att jag hade varit inlagd på sjukhus i en vecka. Därefter ombads jag att ställa mig upp och fick ta emot applåder från en sisådär 250 personer som var glada över mitt tillfrisknande. Samma man ger mig alltid en stor kram när vi ses, medan alla andra hälsar på honom genom att sätta hans hand mot sin pannan, som en enligt filippinsk tradition bör göra för att visa respekt. En annan av biskoparna envisas med att göra high five med mig  och en av prästerna har gett mig smeknamnet ”Boss” då vi alltid driver rejält med varandra. Att försöka smälta in är något som jag för längesen har gett upp och istället snällt accepterat att jag behandlas annorlunda.

Mina gästspel med katedralens kör som har fått mig att ta ett rejält kliv ut ur min bekvämlighetszon. Om det inte hade varit för att jag läser noter någorlunda bra och är snabblärd hade jag aldrig kunnat vara med då det är snabba ryck som gäller. På lördag eftermiddag bestäms och övas de nya sångerna som ska sjungas under mässan på söndagsmorgonen. Detta gör det omöjligt för mig att ligga steget före trots att jag bor tillsammans med Jaypee som är körledare. Att ställa sig längst fram i katedralen inför många människor, iförd en vit körkåpa som gör en redan svettig kropp ännu klibbigare, och veta att en inte riktigt kan alla sånger är lite nervöst. När alla i kören dessutom är huvudet kortare och storleken mindre än en själv finns det inte heller någon att gömma sig bakom. 

Hela mässan hålls på tagalog och det är mycket upp och stå, buga sig, vända sig åt rätt håll och så vidare vilket gör att en måste vara alert för att hänga med i svängarna. Som om detta inte vore nog så lägg till själva sjungandet där majoriteten av sångerna är på tagalog, alternativt ilocano eller något annan lokal dialekt. Mer än en gång har kantorn spelat introt till en för mig okänd sång och jag har frågande tittat på Jaypee som har gett mig en ”Sorry, I forgot to tell you that we were going to sing this song!”-blick. Någon av de andra körmedlemmarna har då snabbt letat fram sångtexten åt mig och jag har försökt hänga med och läsa noter så gott jag kan eller så har jag helt enkelt fått stå tyst och känna mig lite dum. Trots allt detta så är det väldigt roligt och jag är alldeles för envis för att ge upp bara för att det är lite svårt, ser det snarare som en utmaning att ta mig an och klara av!

Kvinnan som kan några fraser på tyska och därför alltid hälsar ”Guten Morgen” när vi ses på söndagsgudstjänsten. Hur min engelska har färgats av filippinska slang vilket får folk i min närhet att vika sig dubbla av skratt när jag drar till med ord som barnen på dagcentret har lärt mig. Besöket på immigrationsbyrån där vakterna gav mig bästa möjliga service och hjälpte mig att fylla i min ansökan, något som vanligtvis inte ingår i deras arbetsuppgifter. Trädet som växer mitt på gatan längs min promenadväg till jobbet och som jag får ducka under, medan de tusentals andra människor som dagligen passerar där kan gå rakryggade.

Mina lediga måndagar då jag alltid är med när personalen på IFI:s huvudkontor har morgonandakt följt av ett veckomöte, allt på taglish- en härlig blandning av tagalog och engelska. Hur jag suttit där bland ett 20-tal väldigt bibelkunniga människor och blivit ombedd att dela min reflektioner kring bibeltexten som lästes, när jag har förstått ungefär en tiondel av vad som sagts. Hur de har inbjudit mig att vara en del av ett sammanhang, där jag egentligen inte har något att göra eller tillför något, och hur de har fått mig att känna mig så välkomnad och hemma.

Eftermiddagarna och kvällarna då jag brukar sitta inne på en av prästernas kontor med min dator för att wi-fi:et är som snabbast där. Ett flertal gånger har prästen dykt upp när jag har suttit där och vi skämtar om att jag håller ställningarna medan han är borta. Katedralens sekreterare, tillika min vän och trygghet i altstämman i kören, som är en otroligt omtänksam och givmild kvinna bjuder alltid på kaffe och tar sig tid att småprata med mig trots att hon egentligen är upptagen.

Chloe, en 3-årig flicka och dotter till ett par som är med i kyrkan, som varje gång hon får syn på mig kommer springandes och entustiastiskt ropar ”Hello Ate Liv! I love you!” och vinkar sedan frenetiskt när vi säger hejdå. Samma visa varje gång, oavsett om det har gått tio minuter eller fyra dagar sedan vi sist sågs. Katedralens nattvakt som har beklagat sig över han inte kan prata med mig, på grund av bristande kunskaper i engelska, men alltid hälsar glatt när vi träffas. När vi går ut sent på kvällen brukar vi ofta köpa med oss energidryck eller kaffe till honom, vilket tacksamt tas emot med ett stort leende.

Dagen då jag följde med en av prästerna och en av Svenska Kyrkans medarbetare för att besöka församlingar som tidigare har tagit emot svenska deltagare i utbytesprogrammet ”Ung i den världsvida kyrkan”. Det slutade med att vi hamnade på en begravning där kistan enligt katolsk tradition var öppen och de närmast sörjande bar mörka solglasögon inne i kyrkan. Mitt under begravningen blev vi tillfrågade om vi inte hellre ville gå ut och titta på när någon gjorde isskulpturer (!), vilket vi artigt tackade nej då vi inte ville väcka mer uppmärksamhet än vår närvaro redan hade gjort. Efteråt fikade vi inne i kyrkan och tittade sedan på en basketmatch som spelades alldeles utanför.

Studiebesöket på MYRC (Manila Youth Reception Centre), något som kan liknas vid en ungdomsanstalt, där omkring 150 ungdomar (majoriteten killar) i åldrarna 15-18 år satt inlåsta. De hade begått brott som stöld, mord, misshandel eller våldtäkt och att se under vilka förhållanden de levde förde tankarna till sommarens besök på Auschwitz. Ett 20-tal unga killar i varje kal betongcell, en svag doft av urin och skum belysning. Känslan av att titta på apor i bur var obehaglig och hur de i unisont hälsade på oss med orden ”Good morning visitors. Welcome visitors! Muuuah!” kommer förevigt sitta inpräntat på min näthinna.

Gången när jag var sjuk och blev matad av en läkare, ”jag går inte förrän du har ätit upp allt” och där satt jag i min säng med fem par ögon som stirrade på mig och skålen med nudlar som jag hade framför mig. Bara tänken på att äta gjorde att jag fick kväljningar, men långsamt tvingade jag i mig maten ända tills läkaren var nöjd. Hur det blixtrar till varje gång en sätter in kontakten i ett vägguttag. Hur vår toalettdörr en morgon gav upp och helt sonika lossnade och sedan var omöjlig att sätta tillbaka. Detta gjorde att jag inte hade något annat val än att uträtta mina behov och duscha med öppen dörr medan mina kära flatmates inte kunde sluta skratta. Hur min favoritkollega utbrister ”Oliiiiivia!” när jag kommer till jobbet på morgonen och sedan highfivar vi.

Jag skulle kunna fortsätta en bra stund till, men ni fattar grejen. En liten inblick i det som har kommit att bli min vardag.