Att jag redan har ett etablerat kontaktnät här har återigen visat sig vara mer än guldvärt. "Vi ska åka ut på ett "medical and dental mission" till helgen och tänkte att du kanske skulle vara intresserad av att följa med?" sa en av prästerna härom veckan. Noll sekunders betänketid på den frågan. Dock skulle detta inskränka två dagar på min praktik, men jag lade fram mina bästa argument för min handledare och hon var inte särskilt svårövertalad. Speciellt inte med tanke på att det skulle kunna räknas som ett studiebesök.
Tillsammans med några läkare, sjuksköterskor, tandläkare och ett gäng volontärer lämnade vi förra fredagen Manila och åkte 50 mil söderut i landet. Efter en 12 timmars bilfärd på minst sagt skumpiga vägar, övernattning hos ett prästpar och en 1,5 timmes båtfärd i spöregn och åskväder anlände vi drygt ett dygn senare till Bicol, målet för vårt uppdrag. Att resa här på Filippinerna är inte alltid så smidigt och tidseffektivt...
IFI (Iglesia Filipina Independiente) gör med jämna mellanrum sådan här "medical and dental missions" och i det här fallet hade församlingen själv efterfrågat hjälp, då byn drabbats av en tyfon i början av augusti. "Du är inte rädd för blod va?!" undrade en av tandläkarna lite försiktigt och eftersom det ungefär är det sista jag är blev min uppgift att assistera henne. Upplevde ett sånt där "Hur sjutton hamnade jag egentligen här?!"-ögonblick när jag stod med en ficklampa i högsta hugg och lyste in i mun efter mun och höll i patientens huvud när tänder skulle dras ut. Aldrig har jag väl tänkt att tandläkaryrket kunde vara så spännande, men jag har verkligen ändrat uppfattning. För det var med stor fascination som jag följde deras arbete och på nära håll fick se hur ruttna och värkande tänder avlägsnades.
När uppdraget var slutfört, det vill säga när alla tänder som skulle dras ut var utdragna och alla patienter hade fått den vård och medicin de behövde, hamnade jag i centrum. Under hela dagen var jag ständigt omringad av ett femtontal barn och på eftermiddagen vågade en del äldre fram för att få fotograferas tillsammans med mig. Trots att det inte är första gången det här händer känns det lika konstigt varje gång, men det är klart att en ställer upp när en fnittrande tant som knappt når en upp till axeln kommer fram!
Det regnade precis hela dagen och blåste senare upp till storm så vi hade inget annat val än att stanna kvar i byn över natten. Min förkylning har envist hängt i sig och jag blev febrig och mådde allt sämre, hade dock inte kunnat välja ett mer passande tillfälle att bli sjuk på då jag var omringad av både läkare och sjuksköterskor. Vaknade av att sex filippinare satt på min sängkant, kände på pannan och halsen för att se om jag hade feber och diskuterade vilka tabletter jag skulle ta. Vad det än var för medicin jag fick så gjorde den susen, för senare under kvällen orkade jag äta middag som ackompanjeras av att alla sjöng karaoke. Om det är något som filippinarna verkligen älskar så är det att sjunga och var och varannan familj har ett så kallat "videoke" hemma. Jag blev givetvis ombedd (snarare tvingad) att sjunga så med skrovlig förkylningsröst framförde jag "Let it be" i en alldeles för låg tonart. Barnen i familjen som vi bodde hos var omåttligt förtjusta i mig och höll sig sällan längre bort än två meter från där jag satt. "Mam, I like your nose!" sa en av flickorna och kände sedan på min ljusa hy. Senare på kvällen somnade jag till ljudet av ett stormande hav, trött och febrig men väldigt nöjd efter en fin dag.
Morgonen efter stormade det fortfarande så vi tillbringade hela förmiddagen inomhus och hoppades att havet skulle lugna sig senare under dagen. Det är dock inte fy skam att vara fast ute i ingenstans när en har så trevligt sällskap som jag hade, bland annat två killar som är några år äldre än mig. Eric, som är utbildad sjuksköterska men jobbar som volontär på kyrkans huvudkontor, träffar jag dagligen och han är en sån person som alltid får en på bra humör. Det har hänt mer än en gång att vi har tittat på varandra och sedan brustit ut i gapskratt medan alla omkring frågande tittar på oss. Dessutom är han väldigt vettig, snäll och omtänksam. Precis så som en vill att en kompis ska vara! Vincent, som jobbar som sjuksköterska, hade jag bara hälsat snabbt på tidigare men det visade sig under helgen att även han är en toppenkille. Han, jag och Eric skrattade ikapp och diskuterade tro och tvivel, homosexualitet och volontärarbete så intensivt att vi glömde bort tid och rum.
På eftermiddagen hade stormen lagt sig lite och det regnade inte lika hårt längre, så därför bestämdes det att vi skulle åka. Havets vågor liknade dock fortfarande en berg-och dalbana och de kommande två timmarna som jag sedan överlevde (ja, precis så kändes det faktiskt!) minnas jag inte som en behaglig upplevelse. Jag försökte dämpa min sjösjuka (tack mamma för värdefulla tips!) samtidigt som jag hela tiden bad. Några av mina medresenärer kräktes och var rädda, något som jag faktiskt aldrig var trots den obehagliga färden. Resan tillbaka till Manila tog återigen bra lång tid då vi gjorde diverse stopp, bland annat för att gå på katolsk mässa. Tidigt i måndags morse anlände vi till ett regnigt Manila där delar av staden var översvämmad på grund av kraftiga regnfall tidigare under helgen.
Jag summerar helgen som en häftig, rolig och lärorik upplevelse. Att få chansen att vara med om sånt här alltså, verkligen minnen för livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar