När jag kommer
hem efter lång arbetsdag möts jag av tonerna från en rocklåt på tagalog och
inifrån toaletten hör jag hur en av mina flatmates sjunger med för full hals. Han
sitter på en liten pall och tvättar sina kläder, medan den andra står vid
diskbänken och gör i ordning fisk som han har inhandlat på marknaden. Senare
äter vi middag tillsammans, pratar konstant och skrattar oss tårögda åt Kians
målande beskrivningar. Jag och Jaypee tjafsar högljutt om hurvida jag ska få
diska eller inte, en diskussion som återkommer varje kväll och alltid slutar på
samma sätt. Vi kompromissar och diskar hälften var medan Kian bara suckar åt
oss.
Någon av oss börjar
nynna på en låt, de andra hakar på och det dröjer inte länge förrän gitarren
plockas fram. Sånger på engelska, tagalog och svenska fyller köket, vi sjunger
i stämmor och delar med oss av våra favoritlåtar. Sjungandet övergår i djupa
diskussioner och plötsligt har det gått sju timmar sedan jag kom hem och satte mig
på en av plaststolarna i köket. En helt vanlig vardagsskväll hemma hos team
Aasa-Escaner-Fosana.
Dörren till
lägenheten är alltid olåst, folk kommer och går som de behagar och vi är ofta
fler än tre stycken kring matbordet när det är dags för middag. Några gånger i
veckan har vi övernattande gäster, bland annat kvinnoorganisationens ordförande
på nationell nivå som med jämna mellanrum kommer till Manila och då hellre sover
på golvet i mitt rum än i kyrkans övernattningslokal. Vårt hem (ja, jag känner
mig verkligen hemma här!) är öppet och välkomnande med en väldigt avslappnad atmosfär
och det känns som att jag har bott här bra mycket längre än bara en månad. Kian och Jaypee
är givmilda, omtänksamma som få och ställer alltid upp utan att jag ens behöver
be om det. De får mig att gråta av skratt precis varje dag och internskämten är
många. Att få bo tillsammans med dessa killar är inget annat än ett privilegium
och något jag är väldigt glad och tacksam över.
Jag trivs, jag
trivs så utomordentligt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar