December är snart förbi och det
har varit en så intensiv månad att jag helt enkelt inte har haft varken tid eller
ork att skriva. Praktiken avslutades för snart tre veckor sen och den sista
tiden jobbade jag både dag och natt för att hinna slutföra alla projekt, dokument
och rapporter. Mer än en gång tvivlade jag på om jag skulle orka ro allt i hamn, men se det gjorde jag såklart och sättet som jag gjorde det på!
Jag fick verkligen avsluta med flaggan i topp och avtackades med stora ord och
mycket fint beröm. Under hösten har jag saknat feedback från främst min
handledare, men också från mina kollegor, och jag har inte riktigt haft någon
känsla för om de har varit nöjda med min insats eller inte. Så länge ens
kollegor inte säger något tänker jag att det är ett bra tecken, fast det skulle
ju verkligen inte skada att då och då få höra lite uppmuntrande ord och även få
konstruktiv kritik.
Sista dagen presenterade jag mina projekt
som jag har jobbat med under hösten (ska berätta mer om min praktikplats i ett
annat inlägg) för min handledare och mina kollegor och de inget annat än
positiva saker att säga. Det var precis som om min handledare hade samlat fina
ord på hög och gav mig allt på en gång lagom tills jag skulle sluta, bättre
sent än aldrig liksom. Hon tyckte att jag hade tagit mina projekt på allvar,
varit professionell och var väldigt nöjd med de olika dokumenten och rapporterna
som jag hade skrivit; ”Tidigare
studenter har haft bristfälliga kunskaper i att dokumentera och skriva, men du
har gjort ett bättre jobb än varenda en av dom!”. Även min svenska handledare
har berömt mitt skrivande, peppande och kul speciellt med tanke på hur trögt jag
själv tycker att det har gått. Sista veckan skrev jag rapporter på både svenska
och engelska, vilket var minst sagt förvirrande för min något stressade hjärna
så det slutade med att jag skrev en rapport på engelska och sedan översatte utvalda delar då jag inte för mitt liv kunde komma på hur jag skulle formulera mig på svenska. Att "google translata" (bra verb) sig själv från engelska till svenska var ju något nytt, men alla sätt är bra utom dom dåliga!
I och med att jag satt på
kontoret större delen av de sista dagarna blev det på ett sätt ett naturligt
avslut med barnen istället för ett abrupt hejdå. Jag var så trött och stressad
på grund av allt jag hade att göra, vilket gjorde att jag verkligen såg framemot
att få avsluta praktiken och dessutom längtade jag efter att få vara ledig
längre än två dagar i sträck. Därför var inte alls lika jobbigt att lämna
barnen som jag hade föreställt mig men visst saknar jag redan nu mina små
kämpar, som jag har tagit till mitt hjärta och som har lärt mig så mycket. De
hade ordnat en överraskningsfest med uppträdanden och tal av både barnen och
personalen, en fin avslutning på en händelserik, utmanande och lärorik höst!
När sista rapporten äntligen var
inskickad och klar packade jag en väska och begav mig till Thailand för att ha
semester i 1,5 vecka tillsammans med Emelie, Irina och hennes mamma. Uppe i
luften på väg till Bangkok slog det mig att det var tredje gången på hela hösten
(!) som jag lämnade Manila. Jag har inte haft något intresse alls av att åka
iväg någonstans på mina lediga dagar (som tyvärr varit alldeles för få,
speciellt med tanke på att min tänkta semester tillbringades på sjukhus) eller
haft känslan att jag borde passa på att besöka de närliggande länderna. Medan
andra studenter och volontärer som jag har träffat här har rest land och rike
runt så fort de har haft en ledig dag har jag nöjt stannat kvar i Manila och
umgåtts med mina filippinska vänner. Månaden innan jag kom hit besökte jag åtta
olika länder och när jag sedan landade i Manila, som på sätt och vis redan
kändes som hemma, var det så skönt att skapa mig en vardag. Dessutom har jag ju redan besökt flertalet platser
runtom i landet och detta är definitivt inte min sista resa hit. Den här gången
har jag verkligen bott här och det har varit en upplevelse i sig, med maximalt
kulturutbyte då jag jobbat, bott och umgåtts enbart med filippinare.
Att få byta ut Manilas kvava, smutsiga
luft och höga ljudnivå mot Koh Samets lugn och vita stränder var fantastiskt.
Jag njöt ohämmat av djupa andetag frisk luft och att promenera
barfota på stranden utan att behöva stanna för varken bilar eller människor.
Mina bleka ben fick åter se solen strålar efter att ha varit instängda i
långbyxor hela hösten och jag mådde så bra av att få lite färg på kroppen och
fräknar på näsan. Duschen på vårt hotell (jag som alltid nöjer mig med det
billigaste boendet har nog aldrig bott så fint och fräscht) hade duschslang och
varmvatten, alltså förstår ni vilken lyx! Sällan har jag njutit så mycket av en
dusch. Det var skönt att få vara en i mängden bland alla turister och inte
ständigt ha nyfikna ögon på sig, men samtidigt äcklades jag som så många gånger
förr över turisters beteende och klyftorna mellan turisterna och
lokalbefolkningen. Att besöka typiska turistorter är inte heller riktigt vad jag
föredrar, dock lyckades jag koppla bort de tankarna och istället njuta av sol,
slappa dagar och skönt sällskap.
Att få träffa Emelie och Irina
igen var såklart det bästa av allt, jag har ju saknat mina tjejer och det var
så fint att få umgås dygnet runt i nio dagar. Uppdatera varandra om höstens
äventyr, diskutera sådant som en som socionomstudent reflekterar över, skratta tills
magen krampar och bara vara tillsammans. En kväll när vi åt middag på stranden,
med havets vågor några meter bort och sand mellan tårna, konstaterade vi att för
ett år sedan umgicks inte vi som en trio och nu satt vi där tillsammans i ett
land långt bort från vår vardag i Östersund.
Min tjugosjätte födelsedag firades
på Koh Samet med strålande sol, salta bad och en båtutflykt med snorkling där
kallsuparna i det grumliga vattnet avlöste varandra, eller som Emelie uttryckte
det att ”ta en klunk av havet”. Det
huvudsakliga nöjet var att se Emelie förvandlas till ett litet barn och bli
uppspelt över bildäck, hål och ”krukor” på havsbotten och vi hade en riktigt fin dag tillsammans. Det finns ingen dag på
året som jag känner mig så älskad och uppskattad som på min födelsedag, bemärkelsedagen
borde byta namn till bekräftelsedagen. Familj, vänner och bekanta från jordens
alla hörn hörde av sig och jag räknade till grattishälsningar från fler än 20 länder! Att jag känner mig enormt rik är ingen överdrift och jag är så tacksam
för alla de fantastiska människor som jag har i mitt liv.
Vi avslutade vår lilla semester
med en helg i Bangkok, vilket var ett kärt återseende för min del då jag under
förra vintern besökte staden inte mindre än tre gånger och bara har roliga
minnen därifrån. Lite julklappsshopping, skönhetsbehandlingar, goda middagar
(efter tre månader av ris, ris och ännu mera ris smakar all annan mat himmelskt
gott), dans i konfettiregn och häng med skönt folk gjorde även detta besök
minnesvärt. Sedan kramades vi hejdå och flög åt olika håll, ”tjejerna åker till
Sverige idag för att fira jul och jag åker hem” hör jag mig själv säga i ett
samtal med min käre far och han skrattar lite åt mig. Om det var skönt att
komma iväg ett tag så var det ännu skönare att sedan få åka tillbaka till
Manila.
Några veckor tidigare skrev jag;
”Det händer när jag sitter på adventsmässa och en av killarna I kören
sjunger så vackert att håret på armarna reser sig. Som ett knytnävsslag från
ingenstans träffar det mig i magen. Jag överrumplas av den plötsliga smärtan,
som strålar upp mot hjärtat och får hela kroppen att stelna till. För första
gången på fyra månader har jag drabbats av hemlängtan eller vad det nu kan
kallas när en lever efter mottot ”Home is where the heart is” och känner sig
hemma i alla möjliga och omöjliga miljöer.
... Någon timme senare, efter att ha ätit lunch och skrattat med mina
vänner, bränner inte längre tårarna bakom ögonlocken. Att stanna här i Manila
ända tills 2014 är över känns som rätt beslut, både i magen och hjärtat”.
På julaftonskvällen var det mässa
i katedralen, som bokstavligt talat varit mitt hem under hösten, och jag kände mig så
lycklig och uppfylld där jag satt omringad av bekanta och de vänner som har kommit att
bli min familj. Regnet öste ner hela dagen, vi gick på mässa tre gånger inom
loppet av ett dygn (varav den första mässan började kl 04.30 på
julaftonsmorgon), åt tårta, sov halva eftermiddagen och spelade och sjöng
tillsammans. Juldagen och annandagen ägnades åt lunch med folk från kyrkan, en
spännande basketmatch (PBA, högsta ligan på Filippinerna) och övernattning
hemma hos ärkebiskopen. En mysig, stressfri och skön julhelg tillsammans med
människor som jag kommer längta ihjäl mig efter när jag åker härifrån.
Den första dagen på det nya året lämnar jag landet och påbörjar min resa hem till Juoksengi som går via Bangkok, Stockholm och Luleå. Det ska bli fint att få träffa min familj igen och eftersom praktiken nu är avslutad känner jag mig på sätt och vis klar här. Filippinerna kommer att finnas kvar och jag kommer att återvända hit, vilket känns som en liten tröst bland alla tårar och hårda kramar som aldrig vill släppa taget. I januari kommer jag befinna mig på svensk mark då jag ska plugga tills jag stupar, umgås med saknade personer och ladda batterierna inför vårens utmaningar. Även om min tid här på Filippinerna snart är slut kommer ni att fortsätta få en inblick i mina äventyr, för i slutet av januari flyttar jag nämligen till England. Jag ska göra en utbytestermin i Hull och ser verkligen framemot allt vad det kommer att innebära!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar