Let the little children come to me

Mitt jobb under hösten har i mångt och mycket handlat om att uppfostra barnen och vara en vuxen förebild. Att sätta tydliga gränser och låta deras handlingar få konsekvenser, men samtidigt alltid ha armarna utsträckta och ge kärlek, beröm och uppmärksamhet. Att få barnen att känna att de är älskade och sedda. Det är inget lätt jobb utan det krävs skinn på näsan, lyhördhet och en stor portion tålamod. Jag tror att mitt sätt att vara med barnen speglar m egen uppfostran. Mina föräldrar har alltid gett mig gränslöst med kärlek, trott på mig och min egen förmåga att klara av saker. De har gett mig mycket ansvar och stöttat, peppat och pushat mig. Inte nog med att de är fantastiska föräldrar till fem barn, de är även två duktiga, kreativa och uppskattade pedagoger som jag har lärt mig mycket av.

Om jag tyckte att jag i mina tidigare jobb kommit i kontakt med barn som kräver mycket tid och uppmärksamhet, så är det inget i jämförelse med de barn som jag möter här. Låt oss säga att det i en ”normalfungerande” barngrupp är ett av tio barn som har ett utåtagerande beteende. I det här fallet handlar det om kanske fem eller sex barn av tio. Det är en utmaning av få en sådan grupp att fungera, speciellt med tanke på att åldersspannet sträcker sig från 5-18 år. När barnen blir oeniga dröjer det inte många sekunder innan knytnävarna åker fram, oavsett vad det handlar om. Det finns liksom ingen upptrappningssträcka, utan många av barnen är som tickande små bomber, redo att explodera när som helst. De bär på så mycket ilska, frustration och har varit med om saker som inget barn någonsin ska behöva få uppleva. Storlek- eller åldersskillnad spelar ingen roll, oavsett vem slagen och sparkarna riktas mot så görs det med fullt kraft. Jag har själv fått känna på kraften i en 7-årig pojkes sparkar när jag stoppade honom från att ursinnigt fortsätta sparka sin kompis i magen. Vareviga dag stoppar jag begynnande gräl eller pågående slagsmål, som i vissa fall har slutat med att barnen har märkt varandras kroppar med djupa ärr eller på akuten för att sy ihop blödande sår i ansiktet.

Eftersom jag inte kan tagalog tillräckligt bra förstår jag oftast inte vad bråken handlar om, men jag är duktig på att läsa av kroppsspråk och på så sätt skilja barnen åt innan bråk uppstår.  Det är dock omöjligt att vara överallt hela tiden och mina bristande språkkunskaper håller mig tillbaka. Ofta får jag kliva åt sidan och låta mina kollegor lösa konflikten, vilken ibland kan kännas frustrerande då det inte är alla som gör det på det sättet som jag skulle önska. En dag när jag bad min kollega prata med två av pojkarna som hade tjafsat hela eftermiddagen och stört allt aktiviteter fick jag till svar ”Tell them to go home”. Jag kan säga att då brann mina proppar rejält.

Vissa dagar känns det som att barnen inte gör annat än att bråka och att det är en grupp vilda djur jag jobbar med, men då får jag påminna mig själv om att det är inte barnens fel. De befinner sig i livssituationer som de själva varken råder över eller bär ansvar för. Därför är det extra viktigt, oavsett deras beteende, att alltid vara den där öppna, trygga och välkomnande famnen som säger ”Kom till mig!”.