Denguefeber

Efter att ha gjort några kortare läkarbesök här i Manila tyckte jag att det var dags att ta min empiriska studie till en ny nivå. Inlagd en vecka på sjukhus med denguefeber, urinvägsinfektion och dropp dygnet runt kan tyckas vara ett lite väl stort och dramatiskt steg att ta, men ska det va’ så ska det va’! Skämt åsido, den senaste veckan har varit allt annat än en angenäm upplevelse.

Förra veckan slog illamåendet till utan förvarning och bara någon timme senare låg jag nerbäddad i sängen med tung huvudvärk, feberfrossa och värkande kropp. Efter en rent ut sagt vidrigt dygn hemma med kräkningar och alldeles för hög feber åkte jag in till akuten där det konstaterades att jag hade urinvägsinfektion.  Blev hemskickad med antibiotika men var tvungen att åka tillbaka bara några timmar senare, då febern fortsatte att stiga och närmade sig 40-strecket med stormsteg. De följande 24 timmarna spenderade jag på en brits på akutavdelningen, svettades och frös om vartannat, och fick också då den riktiga domen; denguefeber. En sjukdom som det inte går att vaccinera sig mot och som orsakas av stickmyggor och med tanke på hur mycket myggorna här älskar mig, trots diverse myggmedel, kom det inte direkt som en överraskning. Det är dock ingen sjukdom att leka med och jag kan erkänna att beskedet satte igång många tankar, speciellt när jag märkte hur oroliga folk i min närhet var.

Från det att jag kom hem från jobbet för att jag mådde dåligt tills det att jag blev utskriven från sjukhuset har jag inte varit ensam en endaste sekund. Jag har ständigt varit omringad av mina vänner som har baddat min feberheta kropp med fuktiga handdukar, strukit mig över håret och bara funnits där för mig. De har turats om att sova över på sjukhuset och verkligen gjort uppoffringar för att jag aldrig skulle behöva vara ensam. Många har kommit på besök (jag räknade till flera än 30 olika personer, tänk att det finns så många människor här som bryr sig om mig!) och vid ett och samma tillfälle hade jag inte mindre än nio besökare. Detta har gjort att hemlängtan och andra känslor som lätt kan komma i en sån här situation har hållits i schack samtidigt som det har varit skönt för mina föräldrar att veta att jag är i trygga händer. Min filippinska familj har tagit hand om mig på ett exemplariskt sätt och det är jag dom evigt tacksam för!

Att bli såhär sjuk är minst sagt en övning i att helt släppa kontrollen och bara följa andras instruktioner. I en veckas tid har jag varit för svag för att klara av de enklaste sakerna som att äta själv eller hålla i dricksglaset. Mina vänner har därför fått mata mig och hjälpa mig med i princip allt och jag har känt mig som ett hjälplöst litet barn, samtidigt som jag inte har haft något annat val än att gilla läget. De har tvingat i mig mat när min aptit varit som sämst och hela tiden sett till att jag har druckit ordentligt. I stunder när jag har känt mig piggare har jag blivit frustrerad över att sjuksköterskorna kommunicerat med mitt sällskap istället för mig, då detta har gjort att jag själv inte har haft koll på uppdateringar om min egen sjukdom. Men jag har snällt fått acceptera läget där jag legat fast i sängen med dropp. Efter fem dagar med hög feber, extrem huvudvärk (ibland kändes det som att pannbenet skulle gå mitt itu), hosta och värk i hela kroppen gav febern äntligen med sig. De två sista dagarna på sjukhuset gick långsamt och det kröp i hela kroppen då jag inte ville annat än att få åka hem, men mina värden var fortfarande för låga för att läkarna skulle släppa iväg mig.

Att ligga inlagd på privatsjukhus är inte direkt gratis, men eftersom vi har en fenomenalt bra försäkring via universitetet som täcker alla medicinska kostnader fick jag i slutändan själv betala 8 kr, vilket kändes som ett överkomligt pris. I onsdags kväll blev jag äntligen utskriven från sjukhuset och lyckan att få somna och vakna i sin egen säng alltså! Att jag har varit sängliggande en vecka märks då jag snabbt blir trött och energinivån ännu inte är tillbaka till normalt läge. Därför har jag inget annat val än att vila och försöka sova så mycket som möjligt, även om det är ungefär det sista jag vill efter att inte ha gjort något annat under en hel vecka. Jag går fortfarande på antibiotika och ska tillbaka till sjukhuset nästa vecka för att lämna prover, så tills dess är det lugna dagar som gäller.