Tirintas

       

Det går nästan inte en dag utan att jag flätar håret på åtminstone två eller tre av flickorna som kommer till dagcentret. ”Ate Liv, me next. Elsa style! S!” säger de och diskuterar sedan i vilken ordning de står på tur. För att undvika tjafs delar jag alltid ut nummer ”isa, dalawa, tatlo” till dem och de fnissar lite åt att jag räknar på tagalog. Alla vill de se ut som karaktären Elsa i ”Frozen” och ha en inbakad fläta i form av ett S. Jag är inget superproffs men tillräckligt fingerfärdig för att knåpa ihop något som i värsta fall kan räddas av ett gäng hårnålar. Efter att ha gjort ett x-antal flätor varje dag i flera veckors tid kan jag dock inte säga annat än att jag onekligen har blivit bättre och också mer kreativ. Jag övertalar barnen om att få testa andra frisyrer för att slippa göra en S-fläta för femtioelfte gången, vilket oftast godkänns och också skapar nya ”trender” bland dom.

Då jag inte har språket att använda mig av, på samma sätt som mina kollegor, är det här ett sätt för mig att skapa kontakt med barnen. Speciellt med de lite äldre tjejerna som börjar närma sig tonåren och ofta är lite reserverade har det varit ett framgångsrikt koncept. Egentligen handlar det inte så mycket om själva slutresultatet utan det är snarare processen som är viktig. En stund där en av flickorna för all min uppmärksamhet riktad mot sig. Att få bli lite ompysslad och att få bli sedd. Med vissa småpratar jag på en blandning av engelska och tagalog, medan det med andra går ut på att få dom att sitta någorlunda still och följa mina instruktioner.

Jag ville på något sätt inkludera pojkarna i detta och kläckte då den otroligt nyskapande idén om att göra tofsar i deras korta hår. Sagt och gjort, när aktiviteterna för dagen var slut hade mer än halva barngruppen antingen flätor eller tofsar i håret. Det var en rätt rolig syn när ett gäng pojkar i olika åldrar lämnade dagcentret med håret ståendes rakt upp i vädret.