Tillbakablick

Jag tar en paus i mitt rapportskrivande och klickar in på Resdagboken där min första resa hit till Filippinerna finns dokumenterad i ett antal dagboksliknande inlägg. Läser med stort intresse, minns tydligt upplevelserna jag skrivit om och fnissar högt åt 19-åriga Livs tankar och sätt att formulera sig. 

”Att lära sig lite av ett språk som man knappt hört är inte det lättaste och efter de första dagarna tvivlade vi på att vi ens skulle kunna lära oss några få meningar” – Jag minns hur uppgiven jag kände mig, men med lite envishet går allt. Efter att enbart ha umgåtts med filippinare i tre månaders tid kan jag numera hålla enklare konversationer på tagalog och förstår bra mycket mer än jag kan prata.

”När vi väl skulle gå till gaten insåg vi att flygplatsen var betydligt större än vi insett. Vi gick, och gick, och gick...Tre timmar senare var vi i Manila och fick vara ryggsäckar ratt snabbt” – Första meningen och ett syftningsfel på det, åh!

”Smakade "Sinigang ng isda" (sur soppa med fisk och grönsaker), vilket inte var en jättepositiv smakupplevelse, men ska jag ge det en ny chans!” – Denna maträtt är numera en av mina absoluta favoriter när det kommer till filippinsk mat.

”Överallt gick det runt beväpnade vakter, och här pratar vi inte om batonger..”.- Say no more liksom, haha.

”Längs hela den stora vägen som vi åkte på (nära ett hamnområde) fanns det små plåtskjul där det bodde minst fem personer i varje skjul. Det är verkligen en helt annan värld här och man förstår nog inte hur illa det är förrän man ser det med egna ögon. Igår morse såg jag två små barn ligga på gatan, det gjorde ont att gå förbi...” – Jag minns det här ögonblicket som om det vore igår och under hela hösten har sådana här scener varit en del av min vardag. Det är svårt att förstå och ta in och det berör lika mycket varje gång.

”Om alla hade varsin Bishop Ephraim skulle världen vara en bättre plats, för den mannen vet verkligen hur man får folk att skratta!” – Denna man är numera ärkebiskop för IFI och humorn och en skön inställning till livet har han fortfarande i behåll. ”Jag är avundsjuk på de andra biskoparna, för det verkar som att de inte har några problem. Så då låtsas jag att jag inte heller har några problem!” säger han och skrattar högt.  

” När vi flög från Manila till Cebu var det ett väldigt kacklade pa flyplatsen, vilket vi först inte ens lade märke till. Sedan upptäckte vi flera lådor med tuppar och höns i, redo att checkas in. Vi hade rätt roligt åt det faktum att vi till en början inte ens reagerade över oljudet, då vi är rätt vana nu, haha!” – Jag har skrivit om det förut, hur snabbt en kan vänja sig vid saker som i en annan kontext skulle vara helt otänkbara.

Åter till rapportskrivandet, vetenskapligt skrivande får mig att vilja kräkas emellanåt. Jag gillar ju att skriva och har väl inte direkt några större problem att formulera mig men blir alltid så oinspirerad när jag har strikta regler att hålla mig till. Därför blev jag extra glad över återkopplingen jag fick på ett samtalsreferat tidigare i höstas;

”Tack Liv för en mycket väl genomförd uppgift. Tydlig struktur och upplägg som ger en god bild över aktuell situation. Du har gjort många bra reflektioner, vågar se på din egen del i samtalet och kopplar aktivt ihop texten med litteraturen. En levande text som påverkar läsaren dvs. mig. Att kunna skriva en text som berör och påverkar är bra gjort”.

Jag har alltså lyckats med konststycket att skriva en vetenskaplig text som berör?!