Verkligheten gör sig ständigt påmind i den stad som jag nu lever och vistas i dygnet runt. Det går inte att gå runt med stängda ögon och endast öppna dom och ta in allt när det passar en själv. Bara ett stenkast från min dörr bor människor i enkla skjul och på gatan ligger barn på kartongbitar och sover. En liten flicka bär runt på ett ännu mindre barn och tittar med vädjade ögon på mig när hon ber om mat. Människor med deformerade kroppsdelar, som lätt hade kunnat åtgärdats i en annan del av världen, hasar sig fram på gatorna. Utanför snabbmatsställen hänger ett gäng smutsiga unga pojkar men de körs snabbt bort av beväpnade vakter. Mitt i allt det här går jag, en oerhört privilegierad ung kvinna som har allt jag behöver och mycket mer därtill.
Kontrasterna gör mig illamående, men i detta ser jag också något annat. Allt är inte bara elände och misär, människor skrattar och ler. De sätter sin tillit till Gud och det är inspirerande och häftigt att få uppleva människors enorma tacksamhet trots att de inte tycks ha någonting. Intrycken efter de två första dagarna på praktiken är många, speciellt med tanke på att jag jobbar med barn som på olika sätt befinner sig i utsatta situationer.
Barn är barn, oavsett vilken del av världen de kommer ifrån eller vilken samhällsklass de tillhör. Glada, busiga, nyfikna och finurliga små personligheter som ger en så mycket kärlek att det inte är klokt. "Ate Liv, ate Liv!" (storasyster Liv) ropar de när de får syn på mig och kommer rusandes för att kramas och få sin beskärda del av min uppmärksamhet. Deras ögon tindrar när de upptäcker att jag kan en av lovsångerna som sjungs varje dag och att få se ett helt gäng ungar totalt uppslukas av en lek är härligt.Jag utmanar en av pojkarna med svåra subtraktioner och varje gång han lyckas lösa ett tal gör vi high five. "Säg efter mig!" uppmanar en annan pojke och lär mig räkna på tagalog, tålmodigt upprepar han siffrorna tills jag uttalar dom rätt. Barn är barn, när de tillåts att vara det, om så bara för några timmar.
Efter en fartfylld dag promenerar jag hem på gator som är översvämmade av eftermiddagens störtskur. Jag har redan nu blivit flera erfarenheter rikare och detta är bara början på den här resan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar