Att filippinarna är otroligt gästvänliga och hjälpsamma, på ett sätt som en sällan möter i Sverige, har jag ju fått uppleva tidigare, men jag hade glömt bort i vilken utsträckning de faktiskt ställer upp. Om det är någon där ute som skulle vara orolig för mig, vilket jag dock tvivlar på, så kan ni andas ut. Ändå sedan jag landade i Manila har jag blivit så väl omhändertagen att det nästan är överväldigande. En är ju van att få anstränga sig åtminstone lite för att få saker att hända, men här kommer hjälpen från höger, vänster och ovan innan en knappt ens hunnit be om det.
Jag bor för tillfället i ett rum som ligger vägg i vägg med IFI:s huvudkontor och katedral (Iglesia Filipina Independiente, kyrkan jag besökte när jag sist var här). Innan avfärden från Sverige lade jag ut en förfrågan på Facebook då jag inte hade någon aning om var eller hur jag skulle bo under min tid här. Svar kom blixtsnabbt från flera olika håll "No problem, we will help you!" och så enkelt var det löst. Idag har jag varit runt tillsammans med Clariza och tittat på olika alternativ. Mina krav på ett rent och säkert boende utan råttor gjorde att vissa ställen genast kunde strykas från listan. Det går dock ingen nöd på mig där jag bor nu, så jag har ingen panik med att hitta ett annat ställe.
I förmiddags var jag iväg till Kanlungans kontor för att träffa jag min handledare Joy. Mina vänner påstod att det var på tok för långt för att promenera dit och envisades med att skjutsa mig. Jag skrattade rätt gott när jag insåg att det var knappt en kilometer och promenerade sedan utan större kraftansträngning tillbaka till katedralen efter ett lyckat möte med Joy. Vi diskuterade lite hur upplägget för hösten kommer att se ut och imorgon ska jag träffa teamet på Open Day Centre (ODC) där jag kommer att vara större delen av tiden. "I'm not worried about you!" sa Joy och det var ju betryggande att höra att fler än jag själv känner så.
Tidsskillnaden på sex timmar och den kvava värmen gör kroppen lätt förvirrad och det lär ta några dagar till innan jag fullt ut har acklimatiserat mig. Dessutom hostar jag värre än en storrökare, men det problemet har mina kära filippinska vänner redan åtgärdat genom att ge mig tabletter med en väldigt suspekt rosa färg. Efter att ha sovit precis hela eftermiddagen (skulle bara ta en power nap, men det har ju aldrig någonsin fungerat för mig) väcktes jag av knackningar på min dörr och en inbjudan till att äta middag tillsammans med ett helt gäng biskopar, präster och andra som jobbar i kyrkan. Väldigt nyvaken satt jag sedan där och diskuterade världspolitik med en biskop och skämtade hejvilt med en annan.
"You are a part of this family! " sade en av prästerna och precis så känns det, lite som att komma hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar