No news are good news

Kära vänner, att det på sistone inte har hörts speciellt mycket från mig varken här eller på andra sociala medier ska ni se som ett gott tecken. Jag har fullt upp ungefär hela tiden och trivs utomordentligt bra med min tillvaro just nu. Intensiva och utmanande dagar på praktiken varvas med socialt umgänge, mycket kyrkliga aktiviteter (kanske inte så konstigt med tanke på att jag bor i en katedral...) och en hel del sång och musik. Den senaste veckan har varit tuff, lärorik och rolig, men samtidigt enormt slitig. Jag har mycket att berätta och återkommer när jag hunnit vila upp mig lite och kommit ikapp mentalt.

Jag har flyttat (ungefär 16 meter men ändå)

Ända sen jag kom till Manila har jag bott i ett nybyggt och väldigt fräscht rum som ligger vägg i vägg med kyrkans huvudkontor. Detta var enbart tillfälligt då rummet med sina åtta sängplatser hyrs ut var och varannan vecka, men att hitta ett prisvärt, fräscht och säkert boende på lagom avstånd från min praktikplats visade sig vara en utmaning. Därför bestämdes det helt enkelt bland de som jobbar i kyrkan (jag fick givetvis också göra min röst hörd) att de skulle göra iordning ett rum åt mig i katedralen.

Sagt och gjort, i måndags flyttade jag in i lägenheten som jag delar med Jaypee och Kian. Två genuint snälla och trevliga killar i min ålder, som jobbar som körledare och musiker i kyrkan. I början av veckan var de lite blyga och inte jättebekväma med att prata engelska, men det släppte snabbt efter viss (mycket) uppmuntran från min sida. Jag gillar ju att ha folk omkring mig och det är så roligt att alltid ha någon att prata med nu. De har hittills bjudit mig på mat ett flertal gånger och vägrar låta mig diska. I onsdags åt vi middag tillsammans, "Let's celebrate life" tyckte Jaypee sen och det slutade med att vi satt uppe halva natten trots att alla skulle upp och jobba dagen efter.

Lägenheten som består av två rum, kök/vardagsrum och en liten toalett kan bäst beskrivas som ett vattenskadat råtthål med viss charm. Det regnar in här och var, vilket förvandlar hela golvet till en bassäng och vi får ständigt torka upp vatten. "Lämna inte dörren öppen, för då kan råttorna komma in!" förmanade Kian, ingen risk att jag någonsin kommer att göra det. Mitt rum känns som tur är fräscht och luftigt med sina nymålade ljusgula väggar och grönmönstrade golv.

Boendet må kanske inte vara så rent men det uppfyller åtminstone de två  viktigaste kriterierna; det är prisvärt och framförallt säkert, då katedralen är inhägnad och det vid grinden finns en vakt dygnet runt. Dessutom är jag mer än glad över att kunna bo kvar i IFI:s regi då jag känner mig så hemma här! 

Typhoon Mario

Det har regnat konstant i närmare ett dygn nu och översvämningar runt om i Manila är ett faktum. Folk har evakuerats från sina bostäder i de värst drabbade stadsdelarna, alla skolor är stängda och hela staden står still. Dagens aktiviteter på min praktikplats ställdes också in och jag har varit hemma tillsammans med mina flatmates och på IFI:s kontor en trappa ner. Även där var det tomt på folk och dagen har rullat på i sakta mak.

En sån här dag när mitt värsta problem är att jag måste stanna inomhus, har långtråkigt och att köksgolvet förvandlats till en swimmingpool går mina tankar och böner givetvis till de som behövt evakueras. Men framförallt tänker jag på de som redan innan stormen befann sig i utsatta situationer. De är alltid dom som drabbas allra hårdast när sånt här händer. Jag tänker speciellt på barnen som jag träffar varje dag. Flera bor och sover på gatan (alla gör inte det, finns olika typer av gatubarn men mer om det vid ett annat tillfälle) och deras hem ligger nu under en halvmeter vatten. Det gör ont i hjärtat och jag hoppas att det snart ska sluta regna så att vattnet hinner dra sig undan tills imorgon.

Medical and dental mission in Bicol

Att jag redan har ett etablerat kontaktnät här har återigen visat sig vara mer än guldvärt. "Vi ska åka ut på ett "medical and dental mission" till helgen och tänkte att du kanske skulle vara intresserad av att följa med?" sa en av prästerna härom veckan. Noll sekunders betänketid på den frågan. Dock skulle detta inskränka två dagar på min praktik,  men jag lade fram mina bästa argument för min handledare och hon var inte särskilt svårövertalad. Speciellt inte med tanke på att det skulle kunna räknas som ett studiebesök.

Tillsammans med några läkare, sjuksköterskor, tandläkare och ett gäng volontärer lämnade vi förra fredagen Manila och åkte 50 mil söderut i landet. Efter en 12 timmars bilfärd på minst sagt skumpiga vägar, övernattning hos ett prästpar och en 1,5 timmes båtfärd i spöregn och åskväder anlände vi drygt ett dygn senare till Bicol, målet för vårt uppdrag. Att resa här på Filippinerna är inte alltid så smidigt och tidseffektivt...

IFI (Iglesia Filipina Independiente) gör med jämna mellanrum sådan här "medical and dental missions" och i det här fallet hade församlingen själv efterfrågat hjälp, då byn drabbats av en tyfon i början av augusti. "Du är inte rädd för blod va?!" undrade en av tandläkarna lite försiktigt och eftersom det ungefär är det sista jag är blev min uppgift att assistera henne. Upplevde ett sånt där "Hur sjutton hamnade jag egentligen här?!"-ögonblick när jag stod med en ficklampa i högsta hugg och lyste in i mun efter mun och höll i patientens huvud när tänder skulle dras ut. Aldrig har jag väl tänkt att tandläkaryrket kunde vara så spännande, men jag har verkligen ändrat uppfattning. För det var med stor fascination som jag följde deras arbete och på nära håll fick se hur ruttna och värkande tänder avlägsnades.

När uppdraget var slutfört, det vill säga när alla tänder som skulle dras ut var utdragna och alla patienter hade fått den vård och medicin de behövde, hamnade jag i centrum. Under hela dagen var jag ständigt omringad av ett femtontal barn och på eftermiddagen vågade en del äldre fram för att få fotograferas tillsammans med mig. Trots att det inte är första gången det här händer känns det lika konstigt varje gång, men det är klart att en ställer upp när en fnittrande tant som knappt når en upp till axeln kommer fram!

Det regnade precis hela dagen och blåste senare upp till storm så vi hade inget annat val än att stanna kvar i byn över natten. Min förkylning har envist hängt i sig och jag blev febrig och mådde allt sämre, hade dock inte kunnat välja ett mer passande tillfälle att bli sjuk på då jag var omringad av både läkare och sjuksköterskor. Vaknade av att sex filippinare satt på min sängkant, kände på pannan och halsen för att se om jag hade feber och diskuterade vilka tabletter jag skulle ta. Vad det än var för medicin jag fick så gjorde den susen, för senare under kvällen orkade jag äta middag som ackompanjeras av att alla sjöng karaoke. Om det är något som filippinarna verkligen älskar så är det att sjunga och var och varannan familj har ett så kallat "videoke" hemma. Jag blev givetvis ombedd (snarare tvingad) att sjunga så med skrovlig förkylningsröst framförde jag "Let it be" i en alldeles för låg tonart. Barnen i familjen som vi bodde hos var omåttligt förtjusta i mig och höll sig sällan längre bort än två meter från där jag satt. "Mam, I like your nose!" sa en av flickorna och kände sedan på min ljusa hy. Senare på kvällen somnade jag till ljudet av ett stormande hav, trött och febrig men väldigt nöjd efter en fin dag.

Morgonen efter stormade det fortfarande så vi tillbringade hela förmiddagen inomhus och hoppades att havet skulle lugna sig senare under dagen. Det är dock inte fy skam att vara fast ute i ingenstans när en har så trevligt sällskap som jag hade, bland annat två killar som är några år äldre än mig. Eric, som är utbildad sjuksköterska men jobbar som volontär på kyrkans huvudkontor, träffar jag dagligen och han är en sån person som alltid får en på bra humör. Det har hänt mer än en gång att vi har tittat på varandra och sedan brustit ut i gapskratt medan alla omkring frågande tittar på oss. Dessutom är han väldigt vettig, snäll och omtänksam. Precis så som en vill att en kompis ska vara! Vincent, som jobbar som sjuksköterska, hade jag bara hälsat snabbt på tidigare men det visade sig under helgen att även han är en toppenkille. Han, jag och Eric skrattade ikapp och diskuterade tro och tvivel, homosexualitet och volontärarbete så intensivt att vi glömde bort tid och rum.

På eftermiddagen hade stormen lagt sig lite och det regnade inte lika hårt längre, så därför bestämdes det att vi skulle åka. Havets vågor liknade dock fortfarande en berg-och dalbana och de kommande två timmarna som jag sedan överlevde (ja, precis så kändes det faktiskt!) minnas jag inte som en behaglig upplevelse. Jag försökte dämpa min sjösjuka (tack mamma för värdefulla tips!) samtidigt som jag hela tiden bad. Några av mina medresenärer kräktes och var rädda, något som jag faktiskt aldrig var trots den obehagliga färden. Resan tillbaka till Manila tog återigen bra lång tid då vi gjorde diverse stopp, bland annat för att gå på katolsk mässa. Tidigt i måndags morse anlände vi till ett regnigt Manila där delar av staden var översvämmad på grund av kraftiga regnfall tidigare under helgen.

Jag summerar helgen som en häftig, rolig och lärorik upplevelse. Att få chansen att vara med om sånt här alltså, verkligen minnen för livet!

Home is where the heart is

Under den senaste veckan har jag hunnit gå igenom en stor del av mitt känsloregister. Lycklig, ledsen, frustrerad, hoppfull och överväldigad men framförallt har jag känt mig uppfylld av glädje och tacksamhet. Det är häftiga saker jag redan nu har hunnit vara med om. Sånt som känns i hjärtat och hela kroppen och är svårt att beskriva och sätta ord på. 

Jag är så tacksam för att jag får vara en del av ett sammanhang som känns meningsfullt och givande. Det mesta är ju fortfarande nytt på praktiken och jag har inte riktigt hittat min plats än, vilket ibland kan kännas jobbigt men jag försöker ha tålamod. Sånt här tar tid och jag får inte vara så hård mot mig själv. Mina kollegor är ett skönt gäng, barnen är härligt energiska och utmaningarna är många, så trivs gör jag hur som helst redan.

All min lediga tid tillbringar jag i katedralen där jag bor och på kyrkans huvudkontor som ligger vägg i vägg. De frön som jag sådde för sex år sedan får jag verkligen skörda frukten av nu. Jag har blivit mottagen med öppna armar och det känns som att jag har en jättestor familj här som jag kan vända mig till vad det än gäller. För dessa människor är jag inte en exotisk främling, utan de flesta i kyrkan vet vem jag är och vill mer än gärna prata med mig. Folk hejar på mig till höger och vänster, frågar om jag vill följa med ut och äta middag och sms:ar mig varje dag för att försäkra sig om att jag mår bra.

Det är så fint att komma hem lagom trött efter en intensiv och fartfylld dag och mötas av tio personer som hälsar glatt, frågar hur min dag har varit och bjuder på kaffe. Några av de som jobbar i kyrkan är i min ålder vilket förstås är kul, men jag har minst lika stort utbyte med de 20-30 år äldre prästerna och kontorspersonalen. För om det är något som filippinarna har oavsett ålder så är det humor! Stämningen är alltid lättsam och varje lyckat skämt uppmuntras med en highfive.

Att redan ha ett stort socialt kontaktnät har förstås underlättat precis allting här och jag får verkligen det bästa från två världar nu i och med min praktikplats. 

Ofrivillig men välbehövlig vilodag

En skulle nästan kunna tro att jag har gjort det till en sport att undersöka sjukvården i var och vartannat land jag besöker, med tanke på hur min sjukdomshistoria sett ut under tidigare resor. Så är icke fallet även om jag efter endast sex dagar i Manila redan har hunnit med ett läkarbesök. Min envisa hosta som hållit mig (och mina rumskompisar) vaken under nätterna har inte blivit bättre trots diverse mediciner och jag har fysiskt sett inte riktigt känt mig på topp under de senaste dagarna. Konstant huvudvärk och täppt näsa i kombination med återkommande hostattacker är ingen direkt hit. Igår morse lyckades jag dessutom på något vänster skära upp min häl och upptäckte först någon timme senare att hela foten var blodig. Att ha ett djupt öppet hål på ett ställe som ständigt är exponerat för smuts är inget att leka med, så mina vänner bestämde resolut att jag skulle gå till en läkare. 

Det visade sig vara smidigt ordnat då någon från kyrkan jobbade på en läkarmottagning runt hörnet. Jag blev undersökt med en gång och fick antibiotika och andra färgglada piller utskrivna för min förkylning samt strikta föreskrifter om hur jag skulle sköta om såret på hälen. När jag ville betala för läkarbesöket och en del tabletter som jag fick redan på plats löd svaret "it's on the house! ", väldigt intressant må jag säga! Ryktet om att jag var sjuk (ironiskt nog mådde jag rätt bra just då) spred sig sedan som en löpeld och alla undrade oroligt hur det var med mig. Det är ändå tryggt att veta att om jag skulle bli ordentligt sjuk så skulle jag inte behöva vara ensam. 

Imorse när det var dags att stiga upp kändes huvudet tungt som bly och jag var lite febrig, så jag hade inte mycket till val än att ställa in dagens aktiviteter och ligga kvar i sängen. Välbehövlig vila då de senaste dagarna varit intensiva och krävande. Trots att mycket här är välbekant är de nya intrycken många och jag tror att både kropp och knopp behövde få göra precis ingenting en hel dag. 

Elva saker som jag vill dela med mig av just nu

● Jag har ägnat delar av den här dagen åt att schamponera och luskamma håret på ett 15-tal barn. Aldrig i mitt liv har jag sett så mycket löss på en och samma gång! Detta kommer att vara ett återkommande inslag varje vecka och känns som en viktig grej.

● En av de äldre pojkarna på praktiken sökte kontakt med mig, satte sig nära och somnade senare med huvudet mot min axel. Det ulimata beviset på att någon känner sig trygg.

● Nanay Gilma, en härlig 60-årig filippinska som jag har delat rum med några nätter,  är en sådan person som en önskar att alla fick ha i sitt liv. Hon har sett till så att jag har fått ordentlig medicin för min hosta, vi har diskuterat relationer och hon har gett mig tips inför val av en potentiell framtida man. Imorse bjöd hon mig på frukost och det är fint att känna att någon som jag tycker om också gillar mig tillbaka.

● På väg till praktiken häromdagen höll jag på att trampa på en fet död råtta som låg mitt på trottoaren. På hemvägen var jag nära att kliva på delar av en överkörd råtta. Jag vet inte vad som hade varit värst...Note to self: var mer uppmärksam på var du sätter fötterna!

● Fyra svenska ungdomar som är med i "Youth in the world wide church" (utbytesprogrammet som jag deltog i 2008 här på Filippinerna) har anlänt. Kul att träffa dom men att tänka att jag var i deras skor för sex år sen känns på något sätt så avlägset, mycket har hänt sedan dess!

● Jag blev inlåst/utelåst (beror på hur en ser på saken) igår kväll när jag var panikhungrig och verkligen behövde gå ut och äta. Hade inget annat val än att sms:a prästen som jobbar i national cathedral och väldigt ursäktande fråga om inte möjligtvis var så att det kanske fanns någon som vid tillfälle skulle kunna komma och släppa ut mig. En vill ju inte vara till besvär men tydligen var det inget problem då det tog ungefär tre sekunder innan jag var en fri kvinna igen.

● Under de fem dagar som jag har varit här i Manila har min tagalog blivit ungefär 100 % bättre (kanske ingen bedrift men ändå!). Målet att kunna konversera på språket innan jag åker härifrån känns inte längre ouppnåeligt.

● Förra natten lyckades jag somna kring kl 23 och vaknade inte förrän kl 07 när almaret ringde. Lycka att få sova så länge i ett sträck efter flertalet sömnlösa nätter på grund av tidsskillnaden!

● Jag är inte kräsen när det kommer till mat, men det finns en sak som jag inte äter;  lever. Till lunch på praktiken idag serverades ris och...just det, levergryta. Jag hade inget annat val än att hålla god min och skölja ner maten med mycket vatten.

● På instagram kan det hända att jag lägger ut bilder med jämna mellanrum, så den som inte redan följer mig där kan lägga till @attfallafritt om suddiga och allmänt oklara bilder är av intresse. 

● Det finns en kommentarsfunktion här på bloggen som vem som helst är fri att använda. Eftersom jag delar med mig av min vardag är det väl inte mer än rättvist att ni också gör det ibland. Skriv hej eller vad som helst, jag är nyfiken på att veta vilka det är som har hittat hit!

Tusen tankar

Verkligheten gör sig ständigt påmind i den stad som jag nu lever och vistas i dygnet runt. Det går inte att gå runt med stängda ögon och endast öppna dom och ta in allt när det passar en själv. Bara ett stenkast från min dörr bor människor i enkla skjul och på gatan ligger barn på kartongbitar och sover. En liten flicka bär runt på ett ännu mindre barn och tittar med vädjade ögon på mig när hon ber om mat. Människor med deformerade kroppsdelar, som lätt hade kunnat åtgärdats i en annan del av världen, hasar sig fram på gatorna. Utanför snabbmatsställen hänger ett gäng smutsiga unga pojkar men de körs snabbt bort av beväpnade vakter. Mitt i allt det här går jag, en oerhört privilegierad ung kvinna som har allt jag behöver och mycket mer därtill.

Kontrasterna gör mig illamående, men i detta ser jag också något annat. Allt är inte bara elände och misär, människor skrattar och ler. De sätter sin tillit till Gud och det är inspirerande och häftigt att få uppleva människors enorma tacksamhet trots att de inte tycks ha någonting. Intrycken efter de två första dagarna på praktiken är många, speciellt med tanke på att jag jobbar med barn som på olika sätt befinner sig i utsatta situationer.

Barn är barn, oavsett vilken del av världen de kommer ifrån eller vilken samhällsklass de tillhör. Glada, busiga, nyfikna och finurliga små personligheter som ger en så mycket kärlek att det inte är klokt. "Ate Liv, ate Liv!" (storasyster Liv) ropar de när de får syn på mig och kommer rusandes för att kramas och få sin beskärda del av min uppmärksamhet. Deras ögon tindrar när de upptäcker att jag kan en av lovsångerna som sjungs varje dag och att få se ett helt gäng ungar totalt uppslukas av en lek är härligt.Jag utmanar en av pojkarna med svåra subtraktioner och varje gång han lyckas lösa ett tal gör vi high five. "Säg efter mig!" uppmanar en annan pojke och lär mig räkna på tagalog, tålmodigt upprepar han siffrorna tills jag uttalar dom rätt. Barn är barn, när de tillåts att vara det, om så bara för några timmar.

Efter en fartfylld dag promenerar jag hem på gator som är översvämmade av eftermiddagens störtskur. Jag har redan nu blivit flera erfarenheter rikare och detta är bara början på den här resan.

 

Färre bilder, fler ord

Till skillnad från mina tidigare bloggar kommer "Inblick" till större delen att bestå av ord. Detta av två enkla anledningar;  för det första kommer jag av förståeliga skäl inte att fota något på min praktikplats och för det andra känns det inte riktigt säkert att ha med mig kameran när jag är ute.  Dessutom försöker jag att inte väcka mer uppmärksamhet än jag redan gör.

Eftersom jag är huvudet längre än alla jag möter och till råga på allt självlysande (min fina solbränna till trots) är det milt uttryckt att säga att folk stirrar ögonen ur sig. ALLA vakter och poliser, som står utanför affärer och banker beväpnade med maskingevär, hälsar glatt på mig när jag passerar och mina kunskaper i tagalog är tillräckligt bra för att förstå vilka kommentarer som fälls om mitt utseende. Det är tröttsamt och känns något olustigt att hela tiden bli bedömd för hur jag ser ut, men antar att jag inte har något annat val än att acceptera det och vänja mig.

Hursomhelst, här kommer ett gäng bilder av otroligt dålig kvalité. Det är egentligen emot mina principer att publicera sådana bilder, men i brist på annat så får det duga.

"You are a part of this family!"

Att filippinarna är otroligt gästvänliga och hjälpsamma, på ett sätt som en sällan möter i Sverige,  har jag ju fått uppleva tidigare, men jag hade glömt bort i vilken utsträckning de faktiskt ställer upp. Om det är någon där ute som skulle vara orolig för mig, vilket jag dock tvivlar på, så kan ni andas ut. Ändå sedan jag landade i Manila har jag blivit så väl omhändertagen att det nästan är överväldigande. En är ju van att få anstränga sig åtminstone lite för att få saker att hända,  men här kommer hjälpen från höger, vänster och ovan innan en knappt ens hunnit be om det.

Jag bor för tillfället i ett rum som ligger vägg i vägg med IFI:s huvudkontor och katedral (Iglesia Filipina Independiente, kyrkan jag besökte när jag sist var här). Innan avfärden från Sverige lade jag ut en förfrågan på Facebook då jag inte hade någon aning om var eller hur jag skulle bo under min tid här. Svar kom blixtsnabbt från flera olika håll "No problem, we will help you!" och så enkelt var det löst. Idag har jag varit runt tillsammans med Clariza och tittat på olika alternativ. Mina krav på ett rent och säkert boende utan råttor gjorde att vissa ställen genast kunde strykas från listan. Det går dock ingen nöd på mig där jag bor nu, så jag har ingen panik med att hitta ett annat ställe.

I förmiddags var jag iväg till Kanlungans kontor för att träffa jag min handledare Joy. Mina vänner påstod att det var på tok för långt för att promenera dit och envisades med att skjutsa mig. Jag skrattade rätt gott när jag insåg att det var knappt en kilometer och promenerade sedan utan större kraftansträngning tillbaka till katedralen efter ett lyckat möte med Joy. Vi diskuterade lite hur upplägget för hösten kommer att se ut och imorgon ska jag träffa teamet på Open Day Centre (ODC) där jag kommer att vara större delen av tiden. "I'm not worried about you!" sa Joy och det var ju betryggande att höra att fler än jag själv känner så.

Tidsskillnaden på sex timmar och den kvava värmen gör kroppen lätt förvirrad och det lär ta några dagar till innan jag fullt ut har acklimatiserat mig. Dessutom hostar jag värre än en storrökare, men det problemet har mina kära filippinska vänner redan åtgärdat genom att ge mig tabletter med en väldigt suspekt rosa färg. Efter att ha sovit precis hela eftermiddagen (skulle bara ta en power nap, men det har ju aldrig någonsin fungerat för mig) väcktes jag av knackningar på min dörr och en inbjudan till att äta middag tillsammans med ett helt gäng biskopar, präster och andra som jobbar i kyrkan. Väldigt nyvaken satt jag sedan där och diskuterade världspolitik med en biskop och skämtade hejvilt med en annan.

"You are a part of this family! " sade en av prästerna och precis så känns det, lite som att komma hem.