Min första dag i Manila har svischat förbi i rekordtempo och att vara här känns som den mest naturliga sak i världen. "Liiiiv, you're back!" tjoar mina vänner och bekanta i kör när vi träffas och det känns som att ingen tid alls har förflutit sedan vi sist sågs. Lukterna, trafiken, filippinarnas enorma gästfrihet och alla blickar och kommentarer om mitt utseende. Allt är välbekant och det tar inte länge förrän jag känner mig hemma.
"Kom och sjung med oss i kören under mässan!" tycker någon och jag är inte sen att haka på, trots att jag aldrig hört någon av sångerna. När jag står där i katedralen och håller hand med en filippinska, som knappt når mig upp till axeln, och sjunger på ett språk jag inte förstår alltför många ord av kan jag inte göra annat än att le.
Det är nästan ofrånkomligt att inte jämföra med hur det var vid min förra vistelse här, men redan nu har det blivit tydligt att det som har förändrats mest är jag själv. Jag finner mig väldigt snabbt i nya situationer, är en mästare på att gilla läget och vågar ta för mig på ett helt annat sätt än jag gjorde för sex år sedan. Fint att se att en utvecklats, konstigt vore ju annars!
Både hjärtat och magkänslan säger att jag är på rätt plats. Nu kör vi!
