En skulle nästan kunna tro att jag har gjort det till en sport att undersöka sjukvården i var och vartannat land jag besöker, med tanke på hur min sjukdomshistoria sett ut under tidigare resor. Så är icke fallet även om jag efter endast sex dagar i Manila redan har hunnit med ett läkarbesök. Min envisa hosta som hållit mig (och mina rumskompisar) vaken under nätterna har inte blivit bättre trots diverse mediciner och jag har fysiskt sett inte riktigt känt mig på topp under de senaste dagarna. Konstant huvudvärk och täppt näsa i kombination med återkommande hostattacker är ingen direkt hit. Igår morse lyckades jag dessutom på något vänster skära upp min häl och upptäckte först någon timme senare att hela foten var blodig. Att ha ett djupt öppet hål på ett ställe som ständigt är exponerat för smuts är inget att leka med, så mina vänner bestämde resolut att jag skulle gå till en läkare.
Det visade sig vara smidigt ordnat då någon från kyrkan jobbade på en läkarmottagning runt hörnet. Jag blev undersökt med en gång och fick antibiotika och andra färgglada piller utskrivna för min förkylning samt strikta föreskrifter om hur jag skulle sköta om såret på hälen. När jag ville betala för läkarbesöket och en del tabletter som jag fick redan på plats löd svaret "it's on the house! ", väldigt intressant må jag säga! Ryktet om att jag var sjuk (ironiskt nog mådde jag rätt bra just då) spred sig sedan som en löpeld och alla undrade oroligt hur det var med mig. Det är ändå tryggt att veta att om jag skulle bli ordentligt sjuk så skulle jag inte behöva vara ensam.
Imorse när det var dags att stiga upp kändes huvudet tungt som bly och jag var lite febrig, så jag hade inte mycket till val än att ställa in dagens aktiviteter och ligga kvar i sängen. Välbehövlig vila då de senaste dagarna varit intensiva och krävande. Trots att mycket här är välbekant är de nya intrycken många och jag tror att både kropp och knopp behövde få göra precis ingenting en hel dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar