Styrka

Hosta, luftrörsinfektion, rödflammiga utslag på ryggen, feber, djupt sår i hälen, vätskefyllda blåsor på händerna, klåda över hela kroppen, förkylningar (i plural), denguefeber och urinvägsinfektion. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har ätit antibiotika och antal läkarbesök jag har hunnit med under de tre senaste månaderna. Den senaste åkomman att lägga till ovanstående lista är en varböld stor som en pingisboll i armhålan, mycket smärtsamt och otroligt äckligt. Jag har aldrig tidigare sett något liknande men tydligen är det vanligt förekommande här. Mitt immunförsvar är ett skämt och att jag även har haft en del otur är ingen underdrift. Fysiskt har jag blivit betydligt mycket svagare sedan jag kom hit till Filippinerna och jag längtar efter vardagsmotion, frisk luft, träningsvärk och långa hundpromenader, men det får vänta en månad till.

Mentalt känns det som att jag aldrig har varit starkare, alla utmaningar här har verkligen satt mig på prov och jag har gång på gång bevisat för mig själv vilken styrka jag besitter. Att göra det jag gör om dagarna här är inget som passar alla, men att jag har hittat rätt råder det inga tvivel om. Under mitt år i Edinburgh då jag jobbade som volontär på ett hostel för hemlösa kände jag samma sak, men det är mycket som har varit annorlunda nu jämfört med den upplevelsen. I Skottland kunde jag koppla bort tankar på jobbet under mina lediga dagar då det enda som påminde mig om det var någon enstaka tiggare på gatan.

Här i Manila däremot är det så påtagligt att de sociala problemen inte slutar att existera bara för att jag går hem från jobbet.  Jag har sett mycket fattigdom under mina tidigare resor, men att bara vara på besök  är en helt annan sak än att faktiskt bo på en plats under en längre tid.  Det är svårt att inte tänka på jobb och sociala orättvisor när en befinner sig i en miljö där detta är verklighet och det inte finns någon möjlighet att stänga ute omvärlden. Istället för att bli nedbruten av detta har det gjort min drivkraft än starkare. Det är mycket som är tufft och jag befinner mig dagligen i utmanande situationer men jag ser och fokuserar på det som är ljust och hoppfullt. Det går att göra skillnad, förändra och hjälpa (till självhjälp).

Jag älskar det jag gör och många gånger har en våg av tacksamhet sköljt över mig. Att jag får vara en del av detta viktiga arbete känns som ett privilegium och att få möta alla fantastiska små kämpar, som befinner sig i livssituationer de själva inte råder över, är en ständig påminnelse om varför jag är här. 

Tirintas

       

Det går nästan inte en dag utan att jag flätar håret på åtminstone två eller tre av flickorna som kommer till dagcentret. ”Ate Liv, me next. Elsa style! S!” säger de och diskuterar sedan i vilken ordning de står på tur. För att undvika tjafs delar jag alltid ut nummer ”isa, dalawa, tatlo” till dem och de fnissar lite åt att jag räknar på tagalog. Alla vill de se ut som karaktären Elsa i ”Frozen” och ha en inbakad fläta i form av ett S. Jag är inget superproffs men tillräckligt fingerfärdig för att knåpa ihop något som i värsta fall kan räddas av ett gäng hårnålar. Efter att ha gjort ett x-antal flätor varje dag i flera veckors tid kan jag dock inte säga annat än att jag onekligen har blivit bättre och också mer kreativ. Jag övertalar barnen om att få testa andra frisyrer för att slippa göra en S-fläta för femtioelfte gången, vilket oftast godkänns och också skapar nya ”trender” bland dom.

Då jag inte har språket att använda mig av, på samma sätt som mina kollegor, är det här ett sätt för mig att skapa kontakt med barnen. Speciellt med de lite äldre tjejerna som börjar närma sig tonåren och ofta är lite reserverade har det varit ett framgångsrikt koncept. Egentligen handlar det inte så mycket om själva slutresultatet utan det är snarare processen som är viktig. En stund där en av flickorna för all min uppmärksamhet riktad mot sig. Att få bli lite ompysslad och att få bli sedd. Med vissa småpratar jag på en blandning av engelska och tagalog, medan det med andra går ut på att få dom att sitta någorlunda still och följa mina instruktioner.

Jag ville på något sätt inkludera pojkarna i detta och kläckte då den otroligt nyskapande idén om att göra tofsar i deras korta hår. Sagt och gjort, när aktiviteterna för dagen var slut hade mer än halva barngruppen antingen flätor eller tofsar i håret. Det var en rätt rolig syn när ett gäng pojkar i olika åldrar lämnade dagcentret med håret ståendes rakt upp i vädret. 

All the things I have never told you

Ibland önskar jag att ni alla kunde få vara på plats här på Filippinerna och vara med mig i allt det som jag får uppleva. För det är så mycket som jag vill dela med mig av men att skriva om allt är givetvis omöjligt. Jag tänker såklart på alla utmanande, lärorika och häftiga upplevelser som jag får vara med om på min praktikplats, men också på de små sakerna som lätt hamnar i skymundan och som en glömmer att berätta om. Minnesvärda ögonblick, konstiga upplevelser och människorna i min vardag.   

Kvällen då någon öppnade en dörr för mig och jag bokstavligt talat ramlade in i ett mörkt skjul på katedralens innergård. Det var dödsdagen för en biskop som mördades för åtta år sedan och efter en minnesceremoni hade några präster och andra som jobbar i kyrkan samlats för att dricka öl. På en eld puttrade en gryta med ett gethuvud i och jag utmanades givetvis att smaka på soppan. En stor råtta närmade sig nyfiket men mina vänner såg till att den höll sig på säkert avstånd från mig. Kvällen slutade med att jag och en av biskopens söner (som förövrigt var väldigt lik kapten Jack Sparrow) hamnade i diskussioner om hans pappas liv men också om omskärelse och hur sexighet definieras på olika sätt i olika kulturer. Allt detta ackompanjerat av ett ösregn och värre åskväder än jag tidigare upplevt.

Söndagsmässan i katedralen när ärkebiskopen efter den inledande bönen skämtade om att jag hade haft ebola vilket var orsaken till att jag hade varit inlagd på sjukhus i en vecka. Därefter ombads jag att ställa mig upp och fick ta emot applåder från en sisådär 250 personer som var glada över mitt tillfrisknande. Samma man ger mig alltid en stor kram när vi ses, medan alla andra hälsar på honom genom att sätta hans hand mot sin pannan, som en enligt filippinsk tradition bör göra för att visa respekt. En annan av biskoparna envisas med att göra high five med mig  och en av prästerna har gett mig smeknamnet ”Boss” då vi alltid driver rejält med varandra. Att försöka smälta in är något som jag för längesen har gett upp och istället snällt accepterat att jag behandlas annorlunda.

Mina gästspel med katedralens kör som har fått mig att ta ett rejält kliv ut ur min bekvämlighetszon. Om det inte hade varit för att jag läser noter någorlunda bra och är snabblärd hade jag aldrig kunnat vara med då det är snabba ryck som gäller. På lördag eftermiddag bestäms och övas de nya sångerna som ska sjungas under mässan på söndagsmorgonen. Detta gör det omöjligt för mig att ligga steget före trots att jag bor tillsammans med Jaypee som är körledare. Att ställa sig längst fram i katedralen inför många människor, iförd en vit körkåpa som gör en redan svettig kropp ännu klibbigare, och veta att en inte riktigt kan alla sånger är lite nervöst. När alla i kören dessutom är huvudet kortare och storleken mindre än en själv finns det inte heller någon att gömma sig bakom. 

Hela mässan hålls på tagalog och det är mycket upp och stå, buga sig, vända sig åt rätt håll och så vidare vilket gör att en måste vara alert för att hänga med i svängarna. Som om detta inte vore nog så lägg till själva sjungandet där majoriteten av sångerna är på tagalog, alternativt ilocano eller något annan lokal dialekt. Mer än en gång har kantorn spelat introt till en för mig okänd sång och jag har frågande tittat på Jaypee som har gett mig en ”Sorry, I forgot to tell you that we were going to sing this song!”-blick. Någon av de andra körmedlemmarna har då snabbt letat fram sångtexten åt mig och jag har försökt hänga med och läsa noter så gott jag kan eller så har jag helt enkelt fått stå tyst och känna mig lite dum. Trots allt detta så är det väldigt roligt och jag är alldeles för envis för att ge upp bara för att det är lite svårt, ser det snarare som en utmaning att ta mig an och klara av!

Kvinnan som kan några fraser på tyska och därför alltid hälsar ”Guten Morgen” när vi ses på söndagsgudstjänsten. Hur min engelska har färgats av filippinska slang vilket får folk i min närhet att vika sig dubbla av skratt när jag drar till med ord som barnen på dagcentret har lärt mig. Besöket på immigrationsbyrån där vakterna gav mig bästa möjliga service och hjälpte mig att fylla i min ansökan, något som vanligtvis inte ingår i deras arbetsuppgifter. Trädet som växer mitt på gatan längs min promenadväg till jobbet och som jag får ducka under, medan de tusentals andra människor som dagligen passerar där kan gå rakryggade.

Mina lediga måndagar då jag alltid är med när personalen på IFI:s huvudkontor har morgonandakt följt av ett veckomöte, allt på taglish- en härlig blandning av tagalog och engelska. Hur jag suttit där bland ett 20-tal väldigt bibelkunniga människor och blivit ombedd att dela min reflektioner kring bibeltexten som lästes, när jag har förstått ungefär en tiondel av vad som sagts. Hur de har inbjudit mig att vara en del av ett sammanhang, där jag egentligen inte har något att göra eller tillför något, och hur de har fått mig att känna mig så välkomnad och hemma.

Eftermiddagarna och kvällarna då jag brukar sitta inne på en av prästernas kontor med min dator för att wi-fi:et är som snabbast där. Ett flertal gånger har prästen dykt upp när jag har suttit där och vi skämtar om att jag håller ställningarna medan han är borta. Katedralens sekreterare, tillika min vän och trygghet i altstämman i kören, som är en otroligt omtänksam och givmild kvinna bjuder alltid på kaffe och tar sig tid att småprata med mig trots att hon egentligen är upptagen.

Chloe, en 3-årig flicka och dotter till ett par som är med i kyrkan, som varje gång hon får syn på mig kommer springandes och entustiastiskt ropar ”Hello Ate Liv! I love you!” och vinkar sedan frenetiskt när vi säger hejdå. Samma visa varje gång, oavsett om det har gått tio minuter eller fyra dagar sedan vi sist sågs. Katedralens nattvakt som har beklagat sig över han inte kan prata med mig, på grund av bristande kunskaper i engelska, men alltid hälsar glatt när vi träffas. När vi går ut sent på kvällen brukar vi ofta köpa med oss energidryck eller kaffe till honom, vilket tacksamt tas emot med ett stort leende.

Dagen då jag följde med en av prästerna och en av Svenska Kyrkans medarbetare för att besöka församlingar som tidigare har tagit emot svenska deltagare i utbytesprogrammet ”Ung i den världsvida kyrkan”. Det slutade med att vi hamnade på en begravning där kistan enligt katolsk tradition var öppen och de närmast sörjande bar mörka solglasögon inne i kyrkan. Mitt under begravningen blev vi tillfrågade om vi inte hellre ville gå ut och titta på när någon gjorde isskulpturer (!), vilket vi artigt tackade nej då vi inte ville väcka mer uppmärksamhet än vår närvaro redan hade gjort. Efteråt fikade vi inne i kyrkan och tittade sedan på en basketmatch som spelades alldeles utanför.

Studiebesöket på MYRC (Manila Youth Reception Centre), något som kan liknas vid en ungdomsanstalt, där omkring 150 ungdomar (majoriteten killar) i åldrarna 15-18 år satt inlåsta. De hade begått brott som stöld, mord, misshandel eller våldtäkt och att se under vilka förhållanden de levde förde tankarna till sommarens besök på Auschwitz. Ett 20-tal unga killar i varje kal betongcell, en svag doft av urin och skum belysning. Känslan av att titta på apor i bur var obehaglig och hur de i unisont hälsade på oss med orden ”Good morning visitors. Welcome visitors! Muuuah!” kommer förevigt sitta inpräntat på min näthinna.

Gången när jag var sjuk och blev matad av en läkare, ”jag går inte förrän du har ätit upp allt” och där satt jag i min säng med fem par ögon som stirrade på mig och skålen med nudlar som jag hade framför mig. Bara tänken på att äta gjorde att jag fick kväljningar, men långsamt tvingade jag i mig maten ända tills läkaren var nöjd. Hur det blixtrar till varje gång en sätter in kontakten i ett vägguttag. Hur vår toalettdörr en morgon gav upp och helt sonika lossnade och sedan var omöjlig att sätta tillbaka. Detta gjorde att jag inte hade något annat val än att uträtta mina behov och duscha med öppen dörr medan mina kära flatmates inte kunde sluta skratta. Hur min favoritkollega utbrister ”Oliiiiivia!” när jag kommer till jobbet på morgonen och sedan highfivar vi.

Jag skulle kunna fortsätta en bra stund till, men ni fattar grejen. En liten inblick i det som har kommit att bli min vardag. 

Det viktigaste jobbet i hela världen

Jag sitter i skuggan under ett träd i en park, som tjänar som hem för ett flertal familjer. Högen med smutsiga våtservetter bredvid mig växer allt större i takt med att flickan framför mig blir renare. Försiktigt tvättar jag hennes ögon som varar och rengör sedan ordentligt resten av ansiktet. Det syns tydligt var jag redan har torkat, då hennes hy är betydligt ljusare på dessa ställen. Hennes ben och fötter är svarta av smuts och på ena knäet har hon ett djupt sår. Jag stryker henne över kinden, frågar på tagalog vad hon heter och hur gammal hon är.

När hennes kropp är så ren som den kan bli med hjälp av ett gäng våtservetter klipper jag hennes naglar. Tålmodigt står hon stilla medan jag tar bort sorgkanter och när det är dags för tånaglarna slänger hon glatt upp en smutsig fot i mitt knä. Efteråt kramas vi och sedan springer hon iväg och ansluter sig till resten av gruppen och den pågående leken.

Just där och då känns det som att jag har det viktigaste jobbet i hela världen. 

I'm back

Någon vecka innan jag blev sjuk skrev jag följande utkast till bloggen ”Söndagsmorgon och jag orkar knappt öppna ögonen när telefonen tjuter för åttonde gången. Efter en lång överläggning med mig själv tar jag beslutet att ställa in dagens aktiviteter och sova vidare. Åtta timmar senare vaknar jag , det är den stora tröttheten som har slagit till. Att ta sig upp på morgonen är en kamp och efter en dag på praktiken ramlar jag ihop i en utmattad hög innan jag ens hunnit komma innanför dörren. Hälsar knappt på mina flatmates utan masar mig in i duschen och låter det kalla vattnet skölja bort alla jobbiga känslor som dagens aktiviteter har väckt. Hjärnan går ständigt på högvarv och jag ligger efter i sorteringsprocessen”. 

Kanske fanns det någon mening med att jag skulle råka ut för denguefeber, då det gav mig oceaner av tid till att sortera, reflektera och bara låta huvudet vila från nya intryck. För mellan alla feberslängar, sprängande huvudvärk och slötittande på diverse dåliga TV-program är det just precis vad jag har gjort. Bearbetat upplevelser, kommit till nya insikter, funderat på vad som komma skall och sovit minst tolv timmar per dygn. Huvudet är ikapp, kroppen har fått vila och den allra värsta tröttheten har nu släppt.

Efter mer än två veckors frånvaro, där första veckan som bekant tillbringades i horisontellt läge i en sjukhussäng och den andra veckan hemma mellan lägenhetens fyra väggar, kändes det därför fint att imorse gå till min praktikplats. Barnen var mitt uppe i en lek när de fick syn på mig och på ungefär noll sekunder var jag omringad av ett gäng som ville kramas och berätta hur mycket de hade saknat mig. Även mina kollegor var glada över att se mig och det gjorde såklart att det kändes ännu roligare att vara tillbaka! Jag hade hoppats på en lugn dag då jag var osäker på hur långt mina krafter skulle räcka, men tji fick jag! Det har varit en sån där dag när inget går som planerat, barnen bråkar mer än vanligt och alltför mycket tid därför går åt till att lösa konflikter. Trots detta var det med lätta steg som jag promenerade hemåt, då den intensiva arbetsdagen avslutades med ett peppande snack med min bästa kollega.

Om mindre än 1,5 månad är min praktik över vilket vi förfärat insåg när vi hade planeringsmöte. Det har redan gått två månader sedan jag började och jag frågar mig själv vart tiden har tagit vägen?! Jag har ju knappt hunnit komma igång känns det som och så ska det redan ta slut? Det är otroligt svårt att se sin egen del i något som en är mitt uppe i. Att jag har lärt mig massor är det inget snack om, men vad har jag egentligen bidragit med? Ambitiös och självkritisk som jag är kan jag inte riktigt sätta fingret på vad jag rent konkret har tillfört till min praktikplats. Min kollega kunde dock med lätthet peka på ett antal saker som jag har gjort och fick mig att inse att jag faktiskt har gjort skillnad, vilket såklart var väldigt uppmuntrande och roligt att höra. De sista sex veckorna kommer vara fullspäckade då jag har några projekt som jag hoppas kunna ro i land, men det känns inget annat än roligt och utmanande nu när jag är full av ny energi. 

Att utmana och övervinna sina rädslor

Mörker, höga höjder, spindlar, extrema karuseller eller att prata inför folk. Inget av det som folk vanligtvis brukar vara rädd för får mig att kallsvettas, möss och råttor däremot får min puls att gå upp rejält. Vid 4-års ålder blev jag skrämd av en liten mus, som förmodligen blev ännu räddare för mig, och sedan dess har jag varit rädd för möss och råttor. En rädsla som har gjort att jag undvikit platser där dessa djur vistas och varje gång jag har råkat se en mus har reaktionen varit densamma- gråt och panikkänslor. Ända fram tills för tre år sedan var inte detta något större problem egentligen, då det gick så långt mellan gångerna jag ens överhuvudtaget såg en mus. Inte förrän jag dagligen tvingades gå till en arbetsplats där möss på grund av renovering härjade runt i huset uppstod mer påtagliga problem som sömnsvårigheter och ångest.

Med tanke på att jag skulle åka till Sydostasien i tre månader året efter fann jag inget annat val än att söka professionell hjälp. Vid ett antal tillfällen under hösten som kom träffade jag därför en psykolog som gav mig verktyg att hantera min rädsla. Tre månader på resande fot i en del av världen där råttor är en naturlig del av gatubilden gick sedan relativt smärtfritt. För varje råtta jag såg minskade obehagskänslorna och jag kunde använda mig av de knep psykologen hade lärt mig för att ta kontroll över situationen.

Med dessa positiva framsteg och erfarenheter i bagaget oroade jag mig därför inte speciellt mycket inför min resa hit till Manila. "Bara jag slipper bo på ett ställe där det finns råttor så är det lugnt" har varit mitt mantra, men ironiskt nog så är det precis vad jag gör. Vid mer än ett tillfälle har jag sett råttor (nu pratar vi rejäla saker, inga små möss inte!) alldeles utanför vår dörr. En dag satt jag vid köksbordet och hör mig själv lugnt och sansat säga till Jaypee "Kan du stänga dörren? För det sprang just en råtta ute i hallen". En annan dag befann jag mig i ett möte på ett kontor där en liten mus hoppade runt i bokhyllan bara någon meter ifrån mig. En kväll gick jag i en smal passage och höll nästan på att bli påsprungen av en råtta som kom emot mig i en väldig fart.

Att befinna sig i en miljö där en ständigt tvingas möta sina rädslor har visat sig vara ett lyckat sätt att också övervinna dom. Jag tycker fortfarande att råttor är otroligt äckliga djur och det kommer jag nog inte att komma ifrån. Men min rädsla styr inte mitt liv och min vardag, den sätter inte stopp för mig och den har verkligen avtagit i intensitet under de senaste veckorna. Det är häftigt att uppleva och jag känner mig så stolt över mig själv, för att jag faktiskt vågar utmana och möta mina rädslor. Om jag nu har klarat av att övervinna den här rädslan, vad finns det då som jag inte klarar av?!

Denguefeber

Efter att ha gjort några kortare läkarbesök här i Manila tyckte jag att det var dags att ta min empiriska studie till en ny nivå. Inlagd en vecka på sjukhus med denguefeber, urinvägsinfektion och dropp dygnet runt kan tyckas vara ett lite väl stort och dramatiskt steg att ta, men ska det va’ så ska det va’! Skämt åsido, den senaste veckan har varit allt annat än en angenäm upplevelse.

Förra veckan slog illamåendet till utan förvarning och bara någon timme senare låg jag nerbäddad i sängen med tung huvudvärk, feberfrossa och värkande kropp. Efter en rent ut sagt vidrigt dygn hemma med kräkningar och alldeles för hög feber åkte jag in till akuten där det konstaterades att jag hade urinvägsinfektion.  Blev hemskickad med antibiotika men var tvungen att åka tillbaka bara några timmar senare, då febern fortsatte att stiga och närmade sig 40-strecket med stormsteg. De följande 24 timmarna spenderade jag på en brits på akutavdelningen, svettades och frös om vartannat, och fick också då den riktiga domen; denguefeber. En sjukdom som det inte går att vaccinera sig mot och som orsakas av stickmyggor och med tanke på hur mycket myggorna här älskar mig, trots diverse myggmedel, kom det inte direkt som en överraskning. Det är dock ingen sjukdom att leka med och jag kan erkänna att beskedet satte igång många tankar, speciellt när jag märkte hur oroliga folk i min närhet var.

Från det att jag kom hem från jobbet för att jag mådde dåligt tills det att jag blev utskriven från sjukhuset har jag inte varit ensam en endaste sekund. Jag har ständigt varit omringad av mina vänner som har baddat min feberheta kropp med fuktiga handdukar, strukit mig över håret och bara funnits där för mig. De har turats om att sova över på sjukhuset och verkligen gjort uppoffringar för att jag aldrig skulle behöva vara ensam. Många har kommit på besök (jag räknade till flera än 30 olika personer, tänk att det finns så många människor här som bryr sig om mig!) och vid ett och samma tillfälle hade jag inte mindre än nio besökare. Detta har gjort att hemlängtan och andra känslor som lätt kan komma i en sån här situation har hållits i schack samtidigt som det har varit skönt för mina föräldrar att veta att jag är i trygga händer. Min filippinska familj har tagit hand om mig på ett exemplariskt sätt och det är jag dom evigt tacksam för!

Att bli såhär sjuk är minst sagt en övning i att helt släppa kontrollen och bara följa andras instruktioner. I en veckas tid har jag varit för svag för att klara av de enklaste sakerna som att äta själv eller hålla i dricksglaset. Mina vänner har därför fått mata mig och hjälpa mig med i princip allt och jag har känt mig som ett hjälplöst litet barn, samtidigt som jag inte har haft något annat val än att gilla läget. De har tvingat i mig mat när min aptit varit som sämst och hela tiden sett till att jag har druckit ordentligt. I stunder när jag har känt mig piggare har jag blivit frustrerad över att sjuksköterskorna kommunicerat med mitt sällskap istället för mig, då detta har gjort att jag själv inte har haft koll på uppdateringar om min egen sjukdom. Men jag har snällt fått acceptera läget där jag legat fast i sängen med dropp. Efter fem dagar med hög feber, extrem huvudvärk (ibland kändes det som att pannbenet skulle gå mitt itu), hosta och värk i hela kroppen gav febern äntligen med sig. De två sista dagarna på sjukhuset gick långsamt och det kröp i hela kroppen då jag inte ville annat än att få åka hem, men mina värden var fortfarande för låga för att läkarna skulle släppa iväg mig.

Att ligga inlagd på privatsjukhus är inte direkt gratis, men eftersom vi har en fenomenalt bra försäkring via universitetet som täcker alla medicinska kostnader fick jag i slutändan själv betala 8 kr, vilket kändes som ett överkomligt pris. I onsdags kväll blev jag äntligen utskriven från sjukhuset och lyckan att få somna och vakna i sin egen säng alltså! Att jag har varit sängliggande en vecka märks då jag snabbt blir trött och energinivån ännu inte är tillbaka till normalt läge. Därför har jag inget annat val än att vila och försöka sova så mycket som möjligt, även om det är ungefär det sista jag vill efter att inte ha gjort något annat under en hel vecka. Jag går fortfarande på antibiotika och ska tillbaka till sjukhuset nästa vecka för att lämna prover, så tills dess är det lugna dagar som gäller.