Tiden går fort när en har roligt och det har redan gått mer än en månad (37 dagar för att vara exakt) sedan jag landade i Manila. Varje dag bjuder fortfarande på nya äventyr, utmaningar och lärdomar samtidigt som mycket redan har hunnit bli vardag. Jag förundras över hur snabbt den anpassningen faktiskt har skett för mig och över de saker som jag inte längre ägnar en tanke åt. Det är häftigt att känna sig så anpassningsbar, allting blir så mycket lättare och därmed också roligare. Att äta ris tre gånger om dagen precis som alla filippinare gör funkar fint och "kaffet" (3 in 1) tycker jag numera smakar riktigt bra,trots att smaken av just kaffe är obefintlig. Jag tar mig obehindrat fram i kaoset av människor, bilar, jeepneys och andra färdmedel och har gjort nära-döden-upplevelser till en del av min morgonrutin. Avgaserna och den fräna lukten av smuts och sopor sticker inte längre lika mycket i näsan och de gigantiska kackerlackorna och högljudda ödlorna i vår lägenhet rör mig inte i ryggen.
Avsaknaden av toalettpapper eller det faktum att toalettsitsen alltid är blöt är inget konstigt. Två gånger om dagen gör jag "the ice bucket challenge", det vill säga skopar iskallt vatten över mig för att skölja bort svett och smuts. Jag lägger till ett "po" (ett ord som används för att visa respekt) efter nästan varje mening och för varje dag som går lär jag mig allt fler ord på tagalog. Att jag behandlas som någon slags kändis känns fortfarande obekvämt, men jag har bryr mig inte längre lika mycket över all uppmärksamhet. Ja, det finns mycket en kan vänja sig vid men det finns en sak som jag aldrig kommer att vänja mig vid här i Manila.
Männen som ligger och sover i refugerna på den tungt trafikerade vägen. De två små barnen som ligger tätt intill varandra på en kartongbit, den äldre flickan med armen beskyddande om sin lillebror. De sovande unga pojkarna som jag passerar varje morgon och som jag får akta mig för att inte trampa på i folkträngseln. Barnen som rusar fram till mig, rycker i mina kläder och ber om pengar till mat. Olika uttryck av fattigdom som jag möter varje dag och dessa bilder speglar i allra högsta grad verkligheten här. Det är rent ut sagt skitjobbigt ibland (speciellt med tanke på vad jag får uppleva på min praktikplats), men jag vill aldrig bli så avtrubbad att jag inte längre ser dessa människor eller reflekterar över situationen som de befinner sig i. Jag vill påverka, förändra och att jag har hamnat inom rätt område vad gäller studier och framtida yrke bekräftas gång på gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar