Någon vecka innan
jag blev sjuk skrev jag följande utkast till bloggen ”Söndagsmorgon och jag orkar knappt öppna ögonen när telefonen tjuter
för åttonde gången. Efter en lång överläggning med mig själv tar jag beslutet
att ställa in dagens aktiviteter och sova vidare. Åtta timmar senare vaknar jag
, det är den stora tröttheten som har slagit till. Att ta sig upp på morgonen
är en kamp och efter en dag på praktiken ramlar jag ihop i en utmattad
hög innan jag ens hunnit komma innanför dörren. Hälsar knappt på mina flatmates
utan masar mig in i duschen och låter det kalla vattnet skölja bort alla
jobbiga känslor som dagens aktiviteter har väckt. Hjärnan går ständigt på
högvarv och jag ligger efter i sorteringsprocessen”.
Kanske fanns det
någon mening med att jag skulle råka ut för denguefeber, då det gav mig oceaner av tid till att sortera, reflektera
och bara låta huvudet vila från nya intryck. För mellan alla feberslängar, sprängande
huvudvärk och slötittande på diverse dåliga TV-program är det just precis vad
jag har gjort. Bearbetat upplevelser, kommit till nya insikter, funderat på vad som komma skall och sovit minst tolv timmar per
dygn. Huvudet är ikapp, kroppen har fått vila och den allra värsta tröttheten
har nu släppt.
Efter mer än två
veckors frånvaro, där första veckan som bekant tillbringades i horisontellt läge
i en sjukhussäng och den andra veckan hemma mellan lägenhetens fyra väggar, kändes
det därför fint att imorse gå till min praktikplats. Barnen var mitt uppe
i en lek när de fick syn på mig och på ungefär noll sekunder var jag omringad
av ett gäng som ville kramas och berätta hur mycket de hade saknat mig. Även
mina kollegor var glada över att se mig och det gjorde såklart att det kändes
ännu roligare att vara tillbaka! Jag hade hoppats på en lugn dag då jag var
osäker på hur långt mina krafter skulle räcka, men tji fick jag! Det har varit en
sån där dag när inget går som planerat, barnen bråkar mer än vanligt och
alltför mycket tid därför går åt till att lösa konflikter. Trots detta var det
med lätta steg som jag promenerade hemåt, då den intensiva arbetsdagen
avslutades med ett peppande snack med min bästa kollega.
Om mindre än 1,5
månad är min praktik över vilket vi förfärat insåg när vi hade planeringsmöte. Det
har redan gått två månader sedan jag började och jag frågar mig själv vart tiden har tagit
vägen?! Jag har ju knappt hunnit komma igång känns det som och så ska det redan
ta slut? Det är otroligt svårt att se sin egen del i något som en är mitt uppe
i. Att jag har lärt mig massor är det inget snack om, men vad har jag
egentligen bidragit med? Ambitiös och självkritisk som jag är kan jag inte
riktigt sätta fingret på vad jag rent konkret har tillfört till min
praktikplats. Min kollega kunde dock med lätthet peka på ett antal saker som jag har gjort
och fick mig att inse att jag faktiskt har gjort skillnad, vilket såklart var
väldigt uppmuntrande och roligt att höra. De sista sex veckorna kommer vara
fullspäckade då jag har några projekt som jag hoppas kunna ro i land, men det
känns inget annat än roligt och utmanande nu när jag är full av ny energi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar