Welcome to our home

När jag kommer hem efter lång arbetsdag möts jag av tonerna från en rocklåt på tagalog och inifrån toaletten hör jag hur en av mina flatmates sjunger med för full hals. Han sitter på en liten pall och tvättar sina kläder, medan den andra står vid diskbänken och gör i ordning fisk som han har inhandlat på marknaden. Senare äter vi middag tillsammans, pratar konstant och skrattar oss tårögda åt Kians målande beskrivningar. Jag och Jaypee tjafsar högljutt om hurvida jag ska få diska eller inte, en diskussion som återkommer varje kväll och alltid slutar på samma sätt. Vi kompromissar och diskar hälften var medan Kian bara suckar åt oss.

Någon av oss börjar nynna på en låt, de andra hakar på och det dröjer inte länge förrän gitarren plockas fram. Sånger på engelska, tagalog och svenska fyller köket, vi sjunger i stämmor och delar med oss av våra favoritlåtar. Sjungandet övergår i djupa diskussioner och plötsligt har det gått sju timmar sedan jag kom hem och satte mig på en av plaststolarna i köket. En helt vanlig vardagsskväll hemma hos team Aasa-Escaner-Fosana.

Dörren till lägenheten är alltid olåst, folk kommer och går som de behagar och vi är ofta fler än tre stycken kring matbordet när det är dags för middag. Några gånger i veckan har vi övernattande gäster, bland annat kvinnoorganisationens ordförande på nationell nivå som med jämna mellanrum kommer till Manila och då hellre sover på golvet i mitt rum än i kyrkans övernattningslokal. Vårt hem (ja, jag känner mig verkligen hemma här!) är öppet och välkomnande med en väldigt avslappnad atmosfär och det känns som att jag har bott här bra mycket längre än bara en månad. Kian och Jaypee är givmilda, omtänksamma som få och ställer alltid upp utan att jag ens behöver be om det. De får mig att gråta av skratt precis varje dag och internskämten är många. Att få bo tillsammans med dessa killar är inget annat än ett privilegium och något jag är väldigt glad och tacksam över.

Jag trivs, jag trivs så utomordentligt bra.

Hurra vad jag är bra!

Det finns så mycket som jag skulle kunna skriva och dela med mig av om min praktikplats, då jag knappt nämnt ett ord om vad det faktiskt är jag gör under dagarna. Ni som följer mig via den här bloggen vet inte så mycket mer än att jag gör min praktik på en organisation som jobbar med gatubarn. Jag får vara med om så mycket att det är svårt att ta in allt och sätta ord på alla upplevelser, då ingen dag är den andra lik. Så småningom ska jag berätta om de upplevelser som har påverkat mig och redan gett mig värdefulla erfarenheter inför framtiden, men först vill jag ge mig själv beröm och en klapp på axeln.

För några veckor sedan kände jag mig enormt frustrerad över situationen på min praktikplats då jag upplevde att jag sågs mer som en börda än en resurs och därför kände mig mest i vägen. Bristande kommunikation (nej, jag förstår inte tagalog flytande och jag kan faktiskt inte läsa era tankar) gjorde att jag kände mig exkluderad, vilket inte är en speciellt angenäm känsla ska jag få be att tala om. Det är i sådana här situationer jag tackar mig själv för att jag är så handlingskraftig och modig när det väl gäller. Tålamod i all ära, men varför vänta när en kan göra något åt saken?! 

Jag tog upp detta med min favoritkollega (22-årig socionom som är så oerhört duktig på sitt jobb och en allmänt skön och trevlig typ) och han lyssnade verkligen på mig och tog det jag sa på allvar. Tillsammans lade vi upp en plan för hur jag skulle bli mer delaktig i verksamheten och kunna bidra med det jag är bra på, vilket ju faktiskt är en del. Redan dagen efter var det en märkbar skillnad och sedan dess har det rullat på i rätt riktning. Ju mer ansvar jag får, desto säkrare känner jag mig och desto mer lär jag mig. Dessutom blir det så mycket roligare när en får känna sig behövd och uppskattad och barnen knyter an till mig på ett annat sätt än tidigare.   

Problemet med bristande kommunikation inom teamet kvarstår dock, då det inte är något som löser sig över en natt. Jag pratade även med min handledare om detta för jag började tvivla på mig själv och tänkte att det kanske var mig det var fel på, men tydligen (tyvärr) är det här inget nytt problem vilket på ett sätt var en tröst att höra. Ett praktexempel på dålig kommunikation är vad som hände förra veckan när vi skulle iväg med barnen på ett event. Jag var en av de första på plats tidigt på morgonen och när barnen en efter en dyker upp, alla klädda i vitt, börjar jag ana att det kanske fanns en klädkod för dagen. Mycket riktigt, men detta hade givetvis mina kära kollegor glömt bort att informera mig om och jag var därför den enda i gruppen som bar svart. Jag kunde inte göra annat än att sucka lite och sedan skratta åt det hela, för detta har blivit vardagsmat för mig. Räknar liksom inte ens längre med att jag ska ha koll på läget och har också lärt mig att jag måste ställa ungefär 48 frågor för att överhuvudtaget få ut någon information alls från mina kollegor. 

De utmaningar som jag hittills har ställts inför har gjort det väldigt tydligt för mig vad som är min styrkor. Jag är flexibel, tuff och kreativ. Ena dagen stoppar jag ett ordentligt slagsmål mellan två 15-åringar (vill tillägga att två av mina filippinska kollegor, varav en är praktikant precis som jag, inte lyfte ett finger i den situationen) för att andra dagen underhålla en 9-åring och en 4-åring i tio timmar på ett sjukhus. Med hjälp av innehållet i min väska (bland annat en penna, ett anteckningsblock, handsprit, lypsyl och massor av mynt) och en stor dos kreativitet lyckas jag hålla barnen på bra humör större delen av tiden. En förmiddag står jag inför en grupp med närmare 50 barn och lär ut en rörelsesång för att på eftermiddagen sitta på en trottoarkant och prata med mamman till ett av barnen som deltar i organisationens aktiviteter.    

Vid det här laget vågar jag lita på mig egen förmåga och när jag ställs inför utmaningar och problem ser jag till att så långt det är möjligt påverka och förändra situationen. Jag är trygg i mig själv och oroar mig inte så mycket för att jag inte ska klara av saker och ting, även om jag mellan varven såklart tvivlar. Hittills har praktiken kanske inte gett mig de lärdomar som jag hade förväntat mig eller hoppats på, men att jag har lärt mig nya och viktiga saker är det inget snack om. På sätt och vis är jag glad över att allt inte har gått som på räls, utan att jag faktiskt har fått kämpa lite. Att jag nu börjar se resultat är ett bevis på att jag har gjort någonting rätt och peppar mig till att fortsätta.

Vi firar en månad, Manila och jag

Tiden går fort när en har roligt och det har redan gått mer än en månad (37 dagar för att vara exakt) sedan jag landade i Manila. Varje dag bjuder fortfarande på nya äventyr, utmaningar och lärdomar samtidigt som mycket redan har hunnit bli vardag. Jag förundras över hur snabbt den anpassningen faktiskt har skett för mig och över de saker som jag inte längre ägnar en tanke åt. Det är häftigt att känna sig så anpassningsbar, allting blir så mycket lättare och därmed också roligare. Att äta ris tre gånger om dagen precis som alla filippinare gör funkar fint och "kaffet" (3 in 1) tycker jag numera smakar riktigt bra,trots att smaken av just kaffe är obefintlig. Jag tar mig obehindrat fram i kaoset av människor, bilar, jeepneys och andra färdmedel och har gjort nära-döden-upplevelser till en del av min morgonrutin. Avgaserna och den fräna lukten av smuts och sopor sticker inte längre lika mycket i näsan och de gigantiska kackerlackorna och högljudda ödlorna i vår lägenhet rör mig inte i ryggen. 

Avsaknaden av toalettpapper eller det faktum att toalettsitsen alltid är blöt är inget konstigt. Två gånger om dagen gör jag "the ice bucket challenge", det vill säga skopar iskallt vatten över mig för att skölja bort svett och smuts. Jag lägger till ett "po" (ett ord som används för att visa respekt) efter nästan varje mening och för varje dag som går lär jag mig allt fler ord på tagalog. Att jag behandlas som någon slags kändis känns fortfarande obekvämt, men jag har bryr mig inte längre lika mycket över all uppmärksamhet. Ja, det finns mycket en kan vänja sig vid men det finns en sak som jag aldrig kommer att vänja mig vid här i Manila.

Männen som ligger och sover i refugerna på den tungt trafikerade vägen. De två små barnen som ligger tätt intill varandra på en kartongbit, den äldre flickan med armen beskyddande om sin lillebror. De sovande unga pojkarna som jag passerar varje morgon och som jag får akta mig för att inte trampa på i folkträngseln. Barnen som rusar fram till mig, rycker i mina kläder och ber om pengar till mat. Olika uttryck av fattigdom som jag möter varje dag och dessa bilder speglar i allra högsta grad verkligheten här. Det är rent ut sagt skitjobbigt ibland (speciellt med tanke på vad jag får uppleva på min praktikplats), men jag vill aldrig bli så avtrubbad att jag inte längre ser dessa människor eller reflekterar över situationen som de befinner sig i. Jag vill påverka, förändra och att jag har hamnat inom rätt område vad gäller studier och framtida yrke bekräftas gång på gång.