Praktiken är avslutad och jag
reflekterar över hur jag vid ett flertal tillfällen under den gångna hösten har
känt mig ensam. Inte på det sociala planet, för där har jag inte för en sekund
känt mig ensam, utan mer i den
bemärkelse att jag inte har haft någon att dela mina tankar, reflektioner och
upplevelser med. Att dela glädje med
andra är lätt, men vem delar en det som är tyngre med? All min frustration och ilska när det har
varit kaos på jobbet, mina tårar och min uppgivenhet. Allt jag har fått se, uppleva och känna i arbetet
med barnen.
Min bästa vän här har stöttat mig
så gott han kunnat, lyssnat och torkat mina tårar, men han kan inte förstå det
ur mitt perspektiv. Ibland har jag känt mig avundsjuk på mina klasskompisar som
gjort sin praktik tillsammans med någon, eller de som jobbat tillsammans med studenter eller volontärer från andra länder. Större
delen av tiden har jag enbart jobbat tillsammans med filippinare, något som har
fungerat bra och varit enormt lärorikt. Det här var en utmaning som jag kände att jag var redo
för och som jag också har klarat av, men jag ska inte sticka under stol med att
det har varit tufft.
Med
jämna mellanrum har det känts som att ingen i hela världen förstår mig. En
sanning med modifikation. Ni kan inte till fullo förstå mina upplevelser, för
ni har inte varit här. Era fingrar har inte flätat den lilla flickas toviga,
smutsiga hår fullt med löss. Era händer
har inte hållit den lilla handen som desperat söker närhet och bekräftelse. Era
armar har inte kramat pojken som gråter för att han inser allvaret i sin
situation. Era näsor har inte känt stanken av sopor på platsen som flera av
barnen kallar sitt hem. Era ögon har inte sett smärtan i ögonen hos de människor
som jag mött. Era fötter har inte gått på samma smutsiga gator och för varje
steg påmints om vilken otroligt privilegierad person ni är. Men till viss del kan ni kanske förstå, för era hjärtan brinner också för något. Era hjärtan har också gråtit.
Vem är jag med mina nya
erfarenheter i ryggsäcken? Jag vet inte än. När jag kommer hem och om vi träffas eller pratar i telefon, låt
mig få berätta om det som har gjort djupa avtryck. Låt mig försöka förklara, så
att ni kanske förstår. Om så inte för er skull för att ni är intresserade, så
snälla för min skull.
