Ett nytt kapitel

"När lördag hunnit bli söndag och det har börjat ljusna igen står jag ensam i en tyst och ekande tom lägenhet. En kväll med avsked har passerat, en efter en har jag sagt hejdå till. Det behövs inte många ord, de hårda kramarna säger allt. Tårarna bränner bakom ögonlocken och  jag blundar en lång stund där jag står i lägenheten som varit mitt hem under det senaste året. På insidan av dörren hänger ett vykort med texten ”Do more of what makes you happy”. Försiktigt river jag lös det och smäller sedan igen dörren bakom mig.

It’s time to explore some more."  (Juni, 2014)

Efter höstens äventyr med praktik på andra sidan jorden landade jag i början av det nya året på svensk mark igen. Januaris dagar gick i rasande takt och det var en känslostormande månad då jag tog farväl av min vardag på Filippinerna, tillbringade några veckor hemma i byn hos familjen och halvt pluggade ihjäl mig samt flyttade till England för att göra en utbytestermin. Sedan en månad tillbaka är jag alltså bosatt i Hull, som ligger i Yorkshire, där jag fram till sommaren kommer att läsa kurser på stadens universitet.

Februari är snart till ända och jag summerar den som en otrolig fin, händelserik och rolig månad. Att inte åka tillbaka till Östersund för att plugga en termin innan det är dags för nästa praktik var helt klart det bästa beslutet för mig och jag är så glad att jag återigen lyssnade på min magkänsla. Jag är på rätt plats just nu och den känslan liksom bara bubblar okontrollerat i hela mig. Rent studiemässigt är det ett riktigt lyft att vara här då alla tre kurser (mer om det en annan gång) som jag läser är intressanta, föreläsningarna inspirerande och lärarna väldigt engagerade. Jag njuter av att få prata engelska dygnet runt och att ständigt utmanas på olika sätt. På det sociala planet tog det inga många dagar innan jag hade hittat mig ett gäng bra personer att umgås med och jag känner mig redan nu väldigt hemma här i Hull.

Livsglädjen är på topp, jag mår oförskämt bra och har landat både mentalt och fysiskt efter höstens alla prövningar. "Do more of what makes you happy" är min dagliga påminnelse i det här nya kapitlet och när skrivlusten åter infinner sig kommer ni att få en liten inblick i livet som utbytesstudent.

Till viss del kan ni kanske förstå, för era hjärtan brinner också för något

Praktiken är avslutad och jag reflekterar över hur jag vid ett flertal tillfällen under den gångna hösten har känt mig ensam. Inte på det sociala planet, för där har jag inte för en sekund känt mig ensam, utan mer i den bemärkelse att jag inte har haft någon att dela mina tankar, reflektioner och upplevelser med.  Att dela glädje med andra är lätt, men vem delar en det som är tyngre med?  All min frustration och ilska när det har varit kaos på jobbet, mina tårar och min uppgivenhet.  Allt jag har fått se, uppleva och känna i arbetet med barnen.

Min bästa vän här har stöttat mig så gott han kunnat, lyssnat och torkat mina tårar, men han kan inte förstå det ur mitt perspektiv. Ibland har jag känt mig avundsjuk på mina klasskompisar som gjort sin praktik tillsammans med någon, eller de som jobbat tillsammans med studenter eller volontärer från andra länder. Större delen av tiden har jag enbart jobbat tillsammans med filippinare, något som har fungerat bra och varit enormt lärorikt. Det här var en utmaning som jag kände att jag var redo för och som jag också har klarat av, men jag ska inte sticka under stol med att det har varit tufft.

Med jämna mellanrum har det känts som att ingen i hela världen förstår mig. En sanning med modifikation. Ni kan inte till fullo förstå mina upplevelser, för ni har inte varit här. Era fingrar har inte flätat den lilla flickas toviga, smutsiga hår fullt med löss. Era händer har inte hållit den lilla handen som desperat söker närhet och bekräftelse. Era armar har inte kramat pojken som gråter för att han inser allvaret i sin situation. Era näsor har inte känt stanken av sopor på platsen som flera av barnen kallar sitt hem. Era ögon har inte sett smärtan i ögonen hos de människor som jag mött. Era fötter har inte gått på samma smutsiga gator och för varje steg påmints om vilken otroligt privilegierad person ni är. Men till viss del kan ni kanske förstå, för era hjärtan brinner också för något. Era hjärtan har också gråtit. 

Vem är jag med mina nya erfarenheter i ryggsäcken? Jag vet inte än. När jag kommer hem  och om vi träffas eller pratar i telefon, låt mig få berätta om det som har gjort djupa avtryck. Låt mig försöka förklara, så att ni kanske förstår. Om så inte för er skull för att ni är intresserade, så snälla för min skull.